Göteborgsposten – 8 maj 1866, sida 1

mötte general af hlints inkast mot de frivilliga skarpskyttarne dermed, att något skola de I väl kunna uträtta i farans stund. Carl Anders Larsson från Östergötland, den sista af talarne och den ende af bondeståndets ledamöter som begärde ordet, betraktade förslaget förnämligast ur jordbruksintressets synpunkt. Man borde för öfrigt se till att landet icke genom en dyr armå i fredstid så otarnad, att intet återstod att aflöna och bekläda den med i krigstid. Slutligen förklarade tal. att opinionen i bandeständet var så bestämd mot förslaget, att ingen skulle våga uppträda för detsamma. Detta förklarande töreföll väl starkt — och man skrattade deråt. En liten muntrati väl behöflig, ty diskussionen var mer än lofligt torr och tråkig. Frih. Raab hade i sitt yttrande framkastat några ord om flott-stationens i Karlskrona. mindre behöflighet. Det var naturligtvis mer än nåmnde stads resp. representant kunde fördraga. Jag tror ej att hr Raabs yttrande ådrog sig någons uppmärksamhet utom hr Witts. Men då det nu gällde Karlskrona, så ansåg han sin ovilkorliga skyldighet vara att — liksom en gammal borgarerepresentant för Falun, som alltid tog till orda så snart artikeln koppar berördes — nu tala om Karlskronas stora vigt och betydelse som en länk i vårt nationalförsvar. Han försäkrade, att om flottan rycktes från Karlskrona, så skulle ryssen snart nog slå ned sina bopålar der, och då gick det rent på tok, naturligtvis, med det öfriga Sverige. Hela detta yttrande var alldeles på sidan om, och hade alls icke att skaffa med den fråga, som behandlades, men det var, tyckte hr Witt, nödvändigt att stämma i bäcken, heldre än i ån?, och så talade han så varmt för Karlskrona, som hade det gällt att jemna staden med jorden och uppbränna alla våra skepp derjemte.