Göteborgsposten – 8 maj 1866, sida 1

a ÅÖÅ!gnkt!164 41 G IIIII) LCISC. rikaste — och talträngdaste — voro ej närvarande. Om de vilja spara sig tills frågan törekommer i de resp. ståndens plena eller om de vilja törhålla sig neutralt och endast lägga sin voteringssedel i urnan, lemnar jag derhän. Det var uppenbart att alla, om jag så får uttrycka mig, kände och besvärades al ett visst högtryck. Förslagets motståndare allra mest. De insågo svårigheten att lotsa sig tram emellan alla bränningarne, och sådana finnas i mängd. Statsrådet sTeutersköld, krigsministern, börJade diskussionen. Den gamle krigsbussen är icke talare, och man har ej heller rätt att derpå göra anspråk. Han hade aldrig uppträdt som talare på riddarhussalen förrän han inträdde i konseljen. bet föreliggande förslaget är icke heller hans eget, och det låter ju tänka sig att äfven han icke i allt gillar det. Hans försvar för förslaget hade den stora förtjensten att vara öppet och trimodigt. Han gjorde egentligen icke anspråk på att vinna eller öfvertyga förslagels motståndare — men dessa blefvo honom åtminstone i en punkt svaret skyldiga, deri nemligen kvad som skulle sättas i stället för lottningssystemet. Ilan höll ej på det om något bättre kunde anges. Vidare sade han sig vara en varm vän af skarpskytteidcen, men han uttalade lika uppriktigt sitt tvitvel på skarpskyttarnes krigsduglighet om den under ogynnsamma förhållanden en längre tid skulle tagas i anspråk. Naturligtvis törordade h.n förslaget. Kaptenen trih. Leijonhufvud gjorde likaså, men uttalade sig mera tvifvelsamt, mera agressivt beträffande skarpskyttarne, och sade att de saknade den disciplin, som utgör ett bland vilkoren för militärisk verksamhet i krigstid. Otverste Rosensvärd var väl egentligen den som åtagit sig att företrädesvis försvara förslaget, hvartill han ock var desto mera törpligtigad, då han varit ledamot i landtförsvarskomiten. Hans framställningssätt är angenamt, utan all ostentation, och en mera sakkunnig försvarare kunde förslaget icke gerna ta. Han antydde, att om förslaget forkastades, så önskade han dock att frågan derlörinnan togs i samvetsgrann skärskådan, till framtida ledning. Slutligen erinrade tal. att den så mycket klandrade lottningen endast gällde vapenötningarne i fredstid. I fall at krig skulle alla åidersklasserna, utan lottning, inkallas. Den mycket omtäaliga trågan om skarpskyttarnes stallning till törsvarsväsendet berörde tal. icke. Med mycken skärpa uppträdde trih. Hugo leaab emot förslaget, hvilket han visade var bygdt på felaktiga principer, äfven derföre att, om det antoges, skulle Sveriges befästningsväsende sordra otantliga utgifter. Anda skarpare yttrade sig sfrih. IKlinkowström. Han underkände det sammansatta lagoch ekonomi-utskottets lämplighet att behandla en så mångsidig lräga, som var al rent militärisk natur, och derfor hade den bort öfverlemnas till ett militär-utskott. Talaren betecknade förslaget som mmdre välbetänkt och orättvist. Den långa vapenösningen vore ytterst menlig för jordbrukets idkare. Förslaget vore ock vådligt för värt Indelningsverk, som utgjorde grundvalen och en säker grundval för vårt törsvar — en grundval hvars styrka ökats med åren och pröfningarne. Beväringsålderns framflyttande till 22 år ansåg lock tal. särdeles ändamålsenlig. — Då han lutade sitt anförende helsades han med biallsrop från bondeståndet. Kyrkoherden Otterström talade med mycen liflighet för den oafvisliga nödvändigheten fen allmännare tolkbeväpning, men sriköpingsrätten och lottkastningen fördömde han. General af Klint försvarade både friköping och lottdragning. Äfven han uttalade ina tvifvelsmål rörande skarpskytteväsendet! r militärisk synpunkt. Tal. skulle göra sig aker till en osanning om han uppgaf att man red visshet kan bygga på skarpskytterörelens uthållighet, och bad Gud bevara oss itrån tt ej ega en verklig armå att ställa upp emot enden. ; I I — — — AA mn AA Landshösdingen, grefve Sparre — det samdansatta utskottets ordförande — gillade föragets hufvudgrnnder Han jomförda uden