Göteborgsposten – 7 maj 1866, sida 2

aut IHLTATÄA, visar Sachsens Stallning. biter att hatva på allt upptänkligt sätt kränkt denna lilla stat, har nu Preussen till sist antasit en sådan hotande ton, att Sachsen måst vända sig till Förbundsdagen och anropa tyska förbundet om bistånd. I Lördags hade Förbundsdagen med anledning hiraf utomordentligt sammanträde. Med otålighet alvakta vi de meddelanden, som telegraten kan bringa oss härom, ty det synes gifvet, att de tyska Mellanstaterna skola begagna detta tilltälle att äfven tala ett ord med i laget. Preussen har i ett cirkulär uppmanat dem att afväpna och inställa sina rustningar. Men det har öfverallt mött vägran. Bayern har svarat käckt, att det ej afväpnar, så länge krigsfara hotar Tyskland. Wirtembergs svar känna vi icke, men veta att det fortsätter sina krigstörberedelser. Sachsen har d. 2 d:s genmält, att det vidtagit några mindre krigsförberedelser, men vill — ironiskt och fint svaradt — inställa dem på samma gång stormakterna inställa sina. Om man vill ställa Sachsen till räkenskap härför, vore förbundsdagen dess rätta forum, der det skulle afgifva svar. Våra läsare erinra sig måhända, att Mellanstaterna vid förvecklingens början mellan Österrike och Preussen afgåfvo den förklaring, att Förbundsdagen skulle straffa den förbundsstat, som först bröt freden och påförde en annan förbundsstat krig. Det var då Österrike förklarade i Frankfurt, att det alldeles icke vill kriget. Om nu Preussen med våld inrycker i Sachsen, skall således Förbundets öfriga makter motställa sig det preussiska angreppet, och Österrike naturligtvis med glädje begagna detta tillfälle att föra Förbundsfördragets försvar och skydda den svagare mot det äregiriga Preussen. Man är berättigad tro, att detta är den förut uppgjorda kombination, som nu skall framträda, ty Mellanstaterna hafva, alltsedan deras ministrars konferens för en vecka sedan i Augsburg rörande Preussens förslag till en förbundsreform, visat en påtaglig tvärsäkerhet, och denna hållning har äfven bidragit till att höja Österrikes mod. Att mellanstaternas allians kan för detta bli at stor vigt, kunna följande siffror visa: Bayern kan uppställa, utan att tillgripa det aktiva landtvärnet på andra sidan Rhen, 156,673 man infanteri, 20,655 man kavalleri, artilleri med 24,988 man och 136 kanoner, samt 3,352 man genietrupper. eller inalles, förutom tross och garnisonskompanier, 205,668 man, Sachsen kan bidraga med en armå af 25,396 man, förutom reserven. Baden har i händelse af krig en arm om 18,403 man. Wirtemberg 28,786 man. Kurfurstendömet Hessen 15,209 man, och storhertigdömet Hessen 11,700 man. Dessa stater ensamma kunna således uppvisa en armå af c:a 300,000 man, och om man drager derifrån en tredjedel som kan behöfvas till gränsvakter, i depoter 0. 8. v., återstå ännu 200,000 man som kunna sändas i fält och vara Österrike till ett godt stöd isynnerhet som dessa länder på flera kanter omgifva Preussen och derför skola tvinga detta att hålla sina trupper spridda i större linier. emellertid bemöda de andra europeiska makterna sig ifrigt om att mäkla fred. Englands och Frankrikes officiösa organer hafva börjat diskutera frågan om en kongress, och England synes hugadt att nu vilja drifva fram en dylik. Så berättas det, att själen i den engelska ministeren, Gladstone, i dessa dagar anländer till Paris, under uppgift att konferera med kejsar Napoleon om kongressförslaget. Såsom förut nämnts, utvecklade franske statsministern Rouher i Thorsdags inom lagstiftande kåren Frankrikes politik i afseende I på den europeiska förvecklingen. Frankrike, sade han, önskar i hög grad fred och iakitager en lojal neutralitet, förbehållande sig full srihet till att uppträda efter eget godtsinnande. Franska regeringen, tillade ministern, har upprepade gånger förklarat Italien, att det skulle komma till att bära hela ansvaret, i all det företog ett angrepp. Thiers och Jules Favre begärde, att Frankrike skulle nedlägga ett allvarligt veto både i Florens och Berlin. Thiers fördömde särskilt under ifligt bifall Preussens äregiriga planer. Rouher bad till sist kammaren att atsluta diskussionen, emedan de senaste telegrammerna från Florens meddelade, att den italienska regeringen lofvat sig icke vilja angripa först och börja kriget — hvilket naturligtvis icke hindrar det från att, då kriget väl börjat, handla så som dess fördel krätver. Om Rysslands hållning härunder känner man intet visst. Man vet blott, att det håller armekårer i ordning, för att i händelse af behof kasta dem på en eller annan önskad punkt. För Frankrike uppstår emellertid en ny svårighet i den gamla mexicanska frågan. Kejsar Napoleon har visserligen förbundit sig att draga sina trupper tillbaka från Mexico, men har äfven lofvat kejsar Maximilian att de bortdragande franska trupperna skola ersättas med främlingslegioner, för att betrygga tronen mot inre fiender. Endast på detta