Göteborgsposten – 5 maj 1866, sida 1

der äfven Finkan kallas, lärer i then nattene varit ovanligt liten trafik. Visserligen förmälde dagen derpå det beställsamma ryktet, som aldrig tiger och kanske allraminst å 2:dra Maj, om en bättre, men fantastiskt klädd (pelsmössa och slängkappa!) mansperson, som på ett lika ovanligt som störande sätt velat lära en af artilleriposterna splitter nya handgrepp och derföre ötverlemnades i patrullens och deretter i polisens händer, men huru dermed hänger ihop vet man ej, och det torde också på det hela vara temligen likgiltigt. Hufvudsumman var ändå, att, oaktadt sinnesstämningen öfverallt både synoch hörbarligen var hög, man i allmänhet väl tycktes behjerta skaldens varnande påminnelse: Bacchus drack ej för att stupa, Nej, han drack för att bli glad! Kom så andra Maj, måhända med en smula panitentia rusticalis för en och annan och en viss stiltje i sinnena, Ålugnet efter stormen. Följde derpå den tredje, konung Carls födelsedag med regn och dusk och utan några offentliga ovationer undantagande saluten. Måhända kav det anses som ett bevis på en stigande upplysning, att denna dag icke numera, såsom i en ej längesedan förfluten tid, högtidlighålles genom några mera allmänna kollationer såsom middag, bal eller dyl., men då hvarje enskilt person brukar fästa ett visst intresse vid den dag, som sett konungen födas, då en sådan dag inom familjen vanligen, så godt tillfället medgifver det, brukar festligen firas, synes det oss dock som om den stora familjen, samhället, väl kunde ha råd att glädja sig tillsammans på årsdagen af dens födelse, i hvars hand det blifvit lagdt att leda hela folkets angelägenheter. tminstone borde denna glädje, och detta vore kanske både här och annorstädes det mest lämpliga, yttra sig på ett sådant sätt, att den kom dem tillgodo, hvilka äta fattigdomens och barmhertighetens torftiga bröd, vi mena genom runaligare bespisning än hvad eljest nödvändigtvis måste vara fallet, åt de å stadens många barmhertighetsinrättningar intagna, å fattighusen, i folkskolorna m. m., genom gratisutdelning af soppa och bröd åt de många, hos hvilka armodet tager bredaste platsen vid bordet. Må man ej le, ej föraktligt rycka på axlarne, mumlande om öfverdrifven filantropi, om, hvart kommer man väl med ett mål mat och andra den sansade, den praktiaka filantropiens lättsagda fraser! Den som petar sina tänder efter en, enligt alla konstens reglor anrättad middag, som mellan kaffet och likören disputerar om hvilket vin man egentligen bör dricka på sparris, han har, isynnerhet om han lider af dålig matsmältning, svårt att fatta, huru förträffligt en skål varm och närande soppa, ett mjukt och kraftigt bröd kan smaka i en hungrig mage, dess föga afundsvärde egare må nu vara ung eller gammal. Huru många unga och friska, huru många gamla och darrande läppar skulle icke då efter slutad måltid framstamma tacksamhetens och välsignelsens uppriktiga ord, och den folksången tycka vi kan vara lika god som mången annan. Må man förlåta oss denna kanske nog allvarliga (mången tycker kanske alltför hjertnupna) utflykt, men lifvet är ju så kort, och hvarföre icke då begagna hvarje tillfälle att bereda sina medmenniskor en glad stund, och dertill anse vi att en älskad konungs födelsedag mer än väl borde kunna finnas lämplig. Att denna dag inom enskildta kretsar dock vederbörligen firades, framgår granneliga af följande rim, hvartill dagens betydelse inspirerat en poetisk insändare-natur, som med anledning af en notis i denna tidning att dagen förlupit så godt som i allsköns tysthet, i högstämd lojalitet och patriotism utbrister: Visst är det sannt, att tredje Maj sorrunnit I allsköns tysthet i vår goda stad, Men visst är ock, att folkets kärlek brunnit I hvarje enskildt krets! Man varit glad Och hurrat för vår ädle kung, hvars minne Står djupt inristadt uti svenskens sinne. Ja, lefve ban, och verke i den anda, Hvarmed han hittills styrt vårt sköna land! Då Clio skall, med vårt, sitt loford blanda Och frid och tacksamhet gå hand i hand!