Göteborgsposten – 2 maj 1866, sida 2

svaranden förnekade att ha tagit någon annan lorgI nett, än den förstnämnda, som hos henne vid visitationen anträffades. Kapten Tode framträdde nu och upplyste, att M. förra året till honom utbjudit och för 12 rdr försålt en bordduk, som hon då uppgat sig ha mottagit till försäljning för öfverinspektor Lindqvists räkning och för hvilket besvär hon skulle erhålla en teaterI biljett. I M. nekade till en början att ha stulit denna bordduk, men erkände slutligen, på polismästarens allvarliga uppmaning att tala sanning, att ha stulit densamma fran handl. Boye. Åklagaren begärde uppskof för att om möjligt få utredt huru förhållandet är med öfriga hos M. anträffade effekter, till hvilka ännu inga mälsegare anmält sig, hvilken begäran af poliskammaren bifölls. Från Stockholm. Den förut omnämnde, för rån häktade förre handelsbetjenten Hedlund, har inför polismästaren Östlund bekännt, att han i slutet af sistl. November må nad å fabrikör Lundgrens korkskärareverkstad, n:o 52 Stora Bondegatan, a!dagatagit en karl, som hette Ström, och hvilken infunnit sig å verkstaden, der Hedlund var ensam inne, för att begära arbete. Efter att ha gått ut på en krog och intagit förtäring återvände de båda till verkstaden, der de företogo sig kortspel. Hedlund hade en afgjord tur, hvilket föranledde gräl, hvarunder H. med en buteljhals tillfogade Ström så svåra sår, att denne blef sanslös liggande å verkstadsgolfvet. Efter att derpå åter ha varit ute å en krog och yiterligare för:ärt spirituosa återvände Hedlund till verkstaden, hvarest Ström kort derefter afled. Hedlund lade liket i ett par kar och släpade det till Danvikstull, hvarest han kastade det i sjön. I fickan på kläderna, som iiket då det sedermera hittades hade på sig, låg Swöms prestbetyg, och det var genom detta man erfor hvem den döde var och fick anledning till misstankar mot Hedlund, som emellertid begitvit sig ifrån Stockholm, dit han först i Januari månad återvände, då han häktades för stöld. Från Norrköping. D. 24 d:s företogs inför Norrköpings poliskammare ransakning angående det mord, som föröfvades Onsdagen förut. Då mördaren i anseende till hans insjuknande ej kunde inställas i poliskammaren, hölls undersökning å cellfängelset af borgmästaren Grenander. Den anklagade var en äldre man af vidrigt utseende, med skygg blick, och hans svar förrådde stor moralisk förslappning. För sina lefnadsomständigheter redogjorde han sålunda: Han hette Erik Magnns Nilsson och var född 1811 i Lönsås församling al Linköpings stift. Han ankom till Norrköping för 22 år sedan och erhöll då plats såsom dräng hos en grosshandlare, hvarefter han kom till en apotekare derstädes, hos hvilken han innehade tjenst i fyra år. Derefter intagen på sattigarbetshuset, der han vistades ett år, blef han derifrån utskrifven och innehade sedermera arbdete än här, än der, tilldess han förl. sommar fick tjenst hos en torpare under Händelö, hos hvilken han qvarblef till d. 24 sistl. Oktober, hvarefter han anställdes som nattvakt vid herregården. På senaste tiden har han strukit omkring utan sysselsättning och mestadels tillbragt nätterna i logar och uthus. Han har ej förut varit straffad för något brott. — Angående mordgerningen berättade den anklagagade: Han hade den dag mordet begicks omkr. kl. 9—10 på förmiddagen å en krog vid Nya torget sammanträffat med förre torparen Abraham Larsson från Leonardsberg i Östra Eneby socken, med hvilken han förut egde bekantskap. Återseendet firades af de båda stallbröderna med intagandet af åtskilliga supar, dervid Larsson uppträdde som wohlthäter, Efter omkring en timmas pokulerande på krogen skiljdes de åt och sammanträffade åter med hvarandra ej förrän omkr. kl. 3 på eftermiddagen å marknad platsen utom Norr tull, der kreatursmöte då egde rum. llär gingo de, på N Issons uppmaning att soka skydd undan regnet och ovädret, in i en loge straxt intill, belägen å de s k. ladubackarne. Båda voro da berusade och försedda med bränvinsflaskor, hvilka efter inträdet i logen ytterligare anliiades. Sedan de en stund supit ömsevis ur hvarandras buteljer, skulle Larsson, enligt Nilssons uppgift, hafva ryckt sin butelj, den Nilsson då hade för munnen, från denne under yttrande: sup ej ut alltsammans och dervia lattat Nilsson om strupen. Nilsson hade då med buteljen i vredesmod slagit Larsson i hufvudet, att denne dervid förlorat sansningen, och då han efter en stund hörde att Larsson jemrade sig, tilldelade han honom oupphörligt slag på slag tills döuen följde. Då likväl den medikolegala undersökningen af liket gaf vid handen, att något hvasst instrument b.ifvit begagnadt vid mordets föröfvande, fann domaren dennag Nilssons uppgift ej tillfredsställande, hvarföre han uppmanade honom att bekänna, det han vid mordgerningen begagnat knif. Hätill nekade dock Nilsson på det bestämdaste, efter all anledning förmodande att straffet då för honom komme att blifva skärpt. Sedan likväl domaren i allvarliga ordalag uppmanat honom att bekänna huru vid brottets föröfvande tillgått och då det vore uppenbart att knif dervid blifvit begagnad, erkände slutligen Nilsson, såsom det syntes utan någon synnerlig anger, att han först slagit till Larsson med buteljen, hvarvid denne afsvimmat, och sedan ur fickan på honom ryckt till sig hans knif, hvarmed han sargade honom i hufvudet och ansigtet tills han såg att mannen var död. Derefter rånade Nilsson liket. Först tog ban den mördades portmonnä, hvari funnos 2 rdr och nigra kopparslantar, derefter tillgrep han klockan och ett nästan nytt förskinn, som den mördade hade på sig, och slutligen afdrog han den dödes stöflar, som voro försedda med särdeles långa skaft att begagna utanpå byxorna, och pådrog sig dem sjelf istället. Derpå kastade han halm öfver liket och gick sina färde, medtagande de Larsson tillhörige ofvannämnde effekterna. Nilsson uppgaf, att morutankarne uppstått hos honom först elter inträdet i logen, och hade dels ett gammalt agg till Larsson, dels begäret att åtkomma dennes tillhörigheter varit driffjede:n till mordets begaende, hvarvid älven ruset spelat en framstående roll. Den mördade var en några och sextio års gammal man och efterlemnar hustra, med hvilken han ej er lefvat i bästa förhållande. Från Ilufvud aden.