Göteborgsposten – 2 maj 1866, sida 2

Rättegangs och Polissaker. Poliskammaren. Med den i ett soregaende nummer af denna tidning omnämnda m:ll Mellström hölls i går polisförhör rörande de stölder hon begått från åtskilliga familjer här i staden, hos hvilka hon varit använd för att verkställa sömnad. M:ll M. hade åtnjutit fullt förtroende i de flesta af dessa familjer och allt stod öppet för henne under de dagar hon der var använd. Hon hade sålunda tillfällen nog att tillegna sig åtskilligt, och begagnade också dessa tillfällen så, att vid den visitation som anställdes i hennes bostad, sedan den mest bestulne al malsegandena slutligen blifvit ölvertygad om hennes oärlighet och anmält henne i polisen, påträffades de mest olikartade saker, hvilka det skulle bli allt för vidlyftigt att här fullkomligt specificera. Bland dessa saker funnos persedlar hörande till mansoch fruntimmerstoiletter, husbällsareiklar, ringar, linne af olika slag, vanliga spelkort, killekort och gud vet allt hval. En stor del af hvad som vid visitationen påträlfudes har igenkänts af de olika målscgandena såsom dem frånstulna tillhörigheter, men atskilligt sanns äfven som man misstänker ha blilvit stulet, eburu någre målsegare dertill annu ej äro bekanta. Åklagaren anmärkte särskilt en duk som blifvit anträffad hos henne och hvilken hon visserligen erkänt sig ha stulit, utan att dock uppgifva hvar. Nu uppgaf hon att bon tagit den i en bod vid Drottninggatan. M. hvilken tyckes vara en qvinna omkr. 40 år gammal, visade under polisförhöret en själsrörelse som helt naturligt framkallades af det förnedrande i. hennes belägenhet, men svm icke destomindre tycktes vara uppblandad med en viss grad af affektation. På polismästarens fråga, när och hvar hon började med att bestjala de personer, hos hvilka hon blifvit använd, svarade hon att det första gången var hos en fru R. för ett par år sedan. — IIvad var det som föranledde M. till något sådant? frågade polismästaren. M. slog sig lör bröstet och yttrade något som ej kunde urskiljas. — Behosvet var det väl ej? fortfor polismästaren. — Nej. — Det var elakhet? — Ja. Polismastaren srågade henne derefter, om ej hvar och en af de familjer hon bitrådt med sömnad fått skatta till henne på samma sätt. Hon försäkrade, att hon ej stulit mer än hvad som nu blifvit uppgifvet och att de nuvarande målsegandena och ufvannämnda fru 1. voro dö enda, som af henne blifvit bestulna, äfvensom att hon aldrig sålt eller pantsatt något af hvad hon stulit. Den bland malsegandena, som blifvit frånstu!en de flesta artaeklarne, uppgal, att svaranden varit anänd flere särskilda gånger i hans hus, men att hon aldrig någon gång legat der öfver natten. Tillsammanlagdt trodde han ej hon varit mer än på sin höjd 14 dagar i hans hem. Polismästaren yttrade sin förvåning öfver, att hon tillgripit så mycket på så kort tid. — Oh! denna sista tiden har jag varit galen, yttrade hon till svar hära, i det hon tryckte händerna mot bröstet. På framställd fråga, huru bon kommit åt de stulna effekterna, svarade hon, att dessa alltid legat framme och att hon, som kunnat obemärkt ga hvart hon behagade hos de familjer der hon varit anställd, vid sådana wullailen tillgripit dem. En lorgnett, värd 10 rdr, hade hon stulit hos fru Klinteberg, på samma ång hon der köpte ett par glasögon. Ombudet för sru K. uppgaf, att denna vid samma tillfälle trodde sig ha förlorat äfven en annan lorguett, värd 15 rdr; NT