Göteborgsposten – 2 maj 1866, sida 1

— Ni skall slippa ur dem, jag försäkrar er det. Farväl! Jag väntar er budbärare. Gaston begaf sig hem, och fick under vigen se Renaud på den promenad, som på denna tid gränsade mot det gamla slottet. Den unge mannen stod, med hatten i I handen, framför en ung flicka, hvilken åtföljdes af en duenna af ett respektabelt yttre. I — Hm! tänkte Gaston, skulle vår löjtnant ha någon kärleksaffär. l Han riktade sina steg mot Renaud, då han såg en något äldre man begifva sig fram emot de båda unga, taga flickans arm och på Renaud kasta en ljungande blick. Gaston trädde emellan och fattade i sin ordning Renands arm. Hau tyckte sig finna att denne var ovanligt upprörd. Utan att visa någon affektation drog han honom med sig 1 motsatt riktning. — Är det icke M. de ValencC6, som så olägligt afbröt ert samtal? frågade han. — Jo det var han, monscigncur, svarade Renaud öfverraskad. Ä — Jag tyckte också att det var hans dotter ni talade med? — Ja, det var verkligen så, monseigneur, svarade den unge officeren i det han häftigt rodnade. — Och skulle det vara samma unga flicka, som spelade en så stor roll i er historia, om hvilken ni redan förut har berättat? Är det hon som på er frambragt ett så lifligt intryck? — Hon sjelf, monseigneur.