Göteborgsposten – 27 april 1866, sida 1

— Hsoarest fastan i regeln är så sträng, att man icke en enda gång kan få bryta mot den, fortfor kardinalen i godt lynne. — Jag skall då kasta mig öfver lax, karp och annan förnämligare fisk. — Hvarest icke en qvinna under sextio år slipper in. — Se der ett abbotstift som kommer att bli mig dyrt. — Jag kan ej slå af något derpå, min vän ... Låt höra nu hvad Gaston sagt dig? — För första gången frågade han mig hvilka fördelar för honom sjelf skulle följa af detta giftermål? Jag uppräknade dem alla med en vältalighet, hvars uppriktighet bevisas er af det intresse jag har i saken. Han teg några minuter och syntes noga tänka efter, vi skola åter tala om saken, yttrade han derpå i det han steg upp. — Bra, Boisrobert, yttrade kardinalen och gned händerna. Gör nu blott det sista anfallet. — Jag skall ej skona honom det svär jag er, yttrade munken i en ton som ej tillät något tvifvel på det nit af hvilket han var uppfylld. Det är ej möjligt att gifva ett begrepp om den segerglädje som målade sig i kardinalens ansigte då han blef ensam. Han smickrade sig med icke blott att mycket skickligt ha dolt sina planer, utan äfven att ha insöft Chalais vänners grundade farhågor genom att icke låta förfölja dem. Men hertiginnan af Chevreuse lät ej bedraga sig af detta skenbara ädelmod. Då hon fick veta för hvilket