Göteborgsposten – 27 april 1866, sida 1

— ——7—7——————— konungens grundlagsenliga rätt att nedsätta tullar, och visade att den alldeles icke beböfde menligt inverka på ständernas sjelfbeskattningsrätt. Friherren betonade nödvändigheten att respektera konungens prerogativ, och han förmälde sig hysa det förtroende till adeln, att den icke nu mera än förr skulle öfverekrida gränserna för sin befogenhet. I samma syftning, men med mera värma yttrade sig frih. af Ugglas. Han gick dock ett steg längre. Han antydde, att om adeln skulle antaga klämmen sedan adeln förut förkastat litsmedelstullarne — en procedur, som vittnade om allt annat än konseqvens — så skulle regeringen derigenom finna sig ytterligare förpligtad att äfven nu frigifva tullen på litsmedel äfven om ständernas beslut skulle gå i motsatt riktning. Frih. Liljenerantz beklagade att regeringen ej grundlagsenligt egde denna rätt att nedsätta tullar, hvilken rätt han dock ansåg att konungen borde ega. Men då denna rätt ej tillagts konungen, så — biföll han klämmen. Detta uttalande är i visst fall märkligt. Frih. Liljencrantz vill anses som liberal, vill bana sig väg — hvem vet? kanske till en plats i konseljen, framdeles; genom sitt nu hafda yttrande synes han tillochmed vara böjd för ett inträde i statsrådet på särdeles billiga vilkor. Naturligtvis skulle de begge friherrarne Schulzenheim och Klinkowström låta höra af sig. Den förre, alltid mera pajazzo än gentleman, bemödade sig att sarga systemet emellan de gnisslande tänderna. Den under representationsreformstriden begagnade frasen medregent utbytte han mot fylkeskonungar och erinrade att 57 8 R. F. var svenska folkets Ingjald Illråda. Frih. Klinkowström skulle blifva sublim, och blef — löjlig. Det gäller, förklarade han, huruvida svenska folket är ett fritt folk, eller icke. Denna fras framkallade ett högljudt skratt i hela salen och på den folkrika åhörareläktaren. Frih. Rudolt Cederström talade också blomsterrikt för klämmen; men råkade ut för det stora missödet att med sina egna ord blifva ohjelp ligen dräpt. Hr v. Ehrenheim läste nemligen upp nämnde friherres yttrande i tullfrågan vid 1853 års riksdag: då hade han vältaligt mångordat om regeringens obestridliga rättighet att nedsätta tullar. Derpå svarade han längre fram, att förhållandet verkligen var så; men då var han tveksam, nu öfvertygad om ett motsatt förhållande. Jag förbigår de öfriga talarne pro et contra; men jag vill frambålla som ett obestridligt faktum, att den fraktion, som bestridde konungens rätt att nedsätta tullar, först och främst bestod af samma personer, som i striden om representationsreformen bedyrade sig kämpa för en stark konungamakt, och dernäst att denna fraktion nu i debatten var underlägsen, utom på advokatyrens slipp riga område. Synbarligen med beräkning på att göra stor effekt, men lika synbarligen med stor imre obenägenhet, uppträdde grefve Henning Hamilton för att låta den sista minan springa. Hans tal var ett mästerstycke i Machiavellis stil, han förmälde att en ledamot i utskottet hade förevisat honom förslaget till slutstrofen, klämmen, och frågat om den var grundaagsenlig. Svaret hade blifvit jakande — och då jag ej har för sed att neka till hvad jag i förtroende yttrar, så vidhåller jag mitt uttalande. Sedan försäkrade den ädle grefven att han omöjligen kunde fatta, buru, om slutstrofen antogs äfven af adeln, konungens trerogativ deraf skulle lida, ty adeln hade u blott meddelat sin uppfattning af frågan, sch det berodde på regeringen alt derefter oga sig eller icke. Efter starka och ihållande rop på propoition, framställdes den slutligen af landtnarskalken; votering begärdes derefter och tföll med 133 röster för Åklämmen emot 40 röster — alltså blef den förkastad. Jag tillägger, som en slutepisod, att Daggt Allehanda för i går afton innehöll en leA — ——