Göteborgsposten – 25 april 1866, sida 1

lare, som yttrade sig för densamma, var rådman Falkman från Malmö. Hans anförande gaf vid handen, att konstitutionsutskottets redan i frågan uttalade omdöme icke af honom kunnat fattas, och att den positive talaren hvarken gjort sig hemmastadd i vår grundlag, eller förmår fatta nämnde utskotts domsrätt i frågor om vår grundlags rätta tolkning. Deremot framgick af hela yttrandet den åtrå, som tärer honom att göra sig bemärkt, en egenskap, hvaruti hr Ljungberg ingalunda står honom efter. Denne senare talade också för klämmens antagande, men föreslog en liten redaktionsförändrings ändring, på hvilken han lade mycken vigt. Hr Ljungberg råkade dock ut för det stora missödet, att ej af någon replikeras, att ej för sitt förslag å några medhållare, och att ej tillhöra majoriteten, hvarpå han annars sätter stort värde. Då på senare tiden hr Sundvallson icke — till eder förvåning, möjligen — låtit sig ashöra i ståndet, så vill jag upplysa att alltsedan han gjorde sitt oskickliga anfall på en afliden ledamot i ståndet, för hvilket han ådrog sig lika allmänt som högljudt ogillande, han nästan ständigt vistats i Upsala, och hans begäran om permission har icke rönt motstånd. Att det hedervärda bondeståndet antog klämmen med 51 röster mot 38 är i intet annat fall anmärkningsvärdt än deri att minoriteten var så stor. Sistnämnde siffra åter fann man uvgelär i alla voteringarne i liberal riktning, och den var större än vid någon föregående riksdag då det gällt tulltaxan. Det är för ötrigt betecknande att då Presteoch Bondestånden städse tillvita hvarandra egennytta, så ha de i tulltaxan visat en innerlig sortrolighet och ett gemensamt sträfvande efter — slem vinning. —