Göteborgsposten – 25 april 1866, sida 1

— Dn till nyckel! ... Hvar kan den vara? .... Blifven ej otåliga! Två minuter derefter, uppnådde Renaud bakporten, som han försigtigt tillslöt efter sig. Stanislas fann slutligen nyckeln, som sutit qvar i låset, och öppnade. Han mottog soldaterna på det mest förekommande sätt. Laffeymas inträdde, åtföljd af ryttarne. — Har du ej tagit emot någon här? — Nej, monseigneur. — Du ljuger! Du har dröjt för länge att öppna. — Parbleu! tror ni att vi nattetid lemna vår port öppen för alla kringstrykare? För öfrigt om ni ej tron mig, så kommen in; söken igenom hela huset, om det behagar er; jag har ingonting att vägra min konung. Men väcken ej min hustru och min dotter .... ni skulle förskräcka dem. — Och du har ej sett någon stryka omkring i trakten? frågade Laffeymas i det han steg ned från hästen. — Dumheter! sade Stanislas skrattande, då jag låg och sof .... — Söken efter öfverallt! befallde chefen för soldaterna. Sjelf gick han in i det rum der hertiginnan låg jemte Marguerite och närmade sig sängen med den lampa i handen, hvilken han bemäktigat sig. Då Marguerite såg honom nalkas låtsade hon spritta upp yrvaken. Hon satte sig hastigt upp i sängen. — Nå! hvad är detta! Hvad har ni här att göra? sade hon med de otvetydigaste tecken till en ytterlig förskräckelse.