Göteborgsposten – 25 april 1866, sida 1

skulle predika i Katrina kyrka öfver Kristi gäng till fadren utvecklade, onekligen med stor qvickhet, men i töga sannt religiös mening, nyttan af höga lefnadsmedels-priser ur kristlig och silantropisk synpunkt. Åtskilliga andra talare uppstämde variationer på samma chema. Midt under dessa ståndets uppbyggliga utläggningar af egennyttans evangelium uppträdde biskop Björek, lugnt och hofsamt: vårt rike är icke af denna verlden, vi skola ej fördjupa oss i de materiella trågorna, då vi ha så många andra vigtigare och högre att arbeta för. Han ogillade utskottets framställning och biträdde frih. af Ugglas reservation. Kyrkoherden Otterström tillhörde ett län der man på hushållssällskapets sammanträden uttalat sig i frihandelssyste, han gjorde sammaledes och då jag sjelt någon gång kan afyttra hvad jorden och ladugården afkastar, så estersträfvar jag ej högsta penningen härförr. Den store bibeltolkaren doktor Lindgren hade alldeles förgätit hvad skriften säger om välgörenhetens välsignelse, han var pro tempore ej den andlige herden utan den verldsligt sinnade brukaren af Tierps pastorsboställe, och doktor Almqvist var likaledes den store jordbrukaren, hvars fyrfotar och smörklimpar icke borde komma i pristaflan med de främmande lefnadsmedlen. Det blir tröttande att i längden redogöra för debatter, då talarne för och emot egentligen endast upprepa hvad andra talare redan anfört. Jag skall således icke besvära er med att referera debatten i adelns aftonplenum förliden Lördag. Endast det vill jag meddela, att ju mera tydligt det blef att protektionisternas banörförare friherrarne Klinkowström och v. Schulzenheim lågo under i debatten och flera tecken visade huruledes de äfven i voteringen skulle blifva slagna, desto ursinnigare blefvo de. Den förre tann sig oförhindrad af finansministerns frånvaro att på samma sätt som tillförne ilskefullt anfalla honom med beskyllningar för att hafva trampat grundlagarne under fötterna och vållat landets — snara undergårg. Baron Schulzenheim har nu en gång för alla gjort sig till protektionismens pajaz1o. Deri ötrverträflar han onekligen sin kollega, som ser alltför ondsint ut för att vara rolig. Grefve Arv. Posse antydde under debatten med mycken finess, att frihandelssystemets motståndare svårligen med deras nitälskan för skyddstull på landtmannavaror kunna åsyfta någon verklig förbättring i landtbrukarnes betryckta ställning. Meningen torde snarare vara att åstadkomma en ministörförändring. Men om en sådan intrig lyckades, så skulle en reaktionär ministör svårligen kunna I och om ett försök dertill gjordes, så skulle den knappast få sina nya uniformer färdiga, förrän dessa blefvo för egarne obrukbara. Genom den först närmare midnatten afslutade voteringen blef fläsket tulllritt. Majoriteten — 130 röster mot 99 — var så betydlig, att utgången af voteringen i de öfriga lifsmedelstullarne med temlig säkerhet kunde förutses. Emellertid inträffade i gårdagens förmiddagsplenum det kuriösa förhållandet, att då tullfrihet å kött beviljades med 64 röster mot 49 (således 114 röstande mot 224 aftonen förut), så hade till den följande voteringen om osttullen flera ledamöter hunnit uppkomma, hvarigenom nämnde tull frigafs enlast på en röst (92 mot 91 — alltså 184 röstande), men längre fram nedgick de röstanles antal till 140, deraf 83 atgåtvos för tullrihet å smör. Presteståndet åter biföll införseltull å alla andtbruksartiklarne. Bondeståndet frigaf införseln af omalen spanmål, enl. Norrlänningarnes önskan, hvarmot dessa påyrkade införseltull å öfriga landtnannavaror. Den märkligaste episoden i borgarståndet var för öfrigt, att 9 röster godkände, men 39 röster förkastade slutstrosen — Åklämmen tulltaxeunderrättelserna. Bland de få ta