Göteborgsposten – 25 april 1866, sida 1

och förändra marschrouta, eftersom reträtten till Montargis var honom afskuren. I tre fjerdedels timma red han framåt i skogen. Månen hade gått ned och natten var mörk. Hans bäst snafvade och föll omkull. Renaud försökte att få honom upp, men det stackars djuret utstötte ett gnäggande af smirta och rörde sig ej. Histen hade fallit så olyckligt att han stött emot en nyss afhuggen trädstam och krossat benct. Renaud förspillde en dyrbar tid med att försöka hjelpa sin häst, men då han såg att det ej skulle lyckas honom och för att göra ett slut på djurets lidaaden, genomsköt han dess hufvud med en pistolkula. Derofter sökte han orientera sig. Sedan han ströfvat omkring en fjerdedels timmas tid, trodde han sig urskilja ljudet af flera galopperande hästar. — Så dum jag var! utbrast han. Knallen af skottet har ledt dem rätta vägen. Och jag är obeväpnad! Jag har ingen annan utväg än att fly. Med dessa ord lemnade han gångstigen hvilken han följde och kastade sig in i tjocka skogen utan att i mörkret veta hvilken riktning han skulle följa. Efter att en halftimma på detta sätt ha irrat framåt och med kläderna i trasor och sargade fötter stannade han. Denna gång visste han ej mer hvar han befann sig. Lyckligtvis började dagen gry. Den unge officern varseblef då ett slott af vackert utseende, men hvilket han aldrig förr sett. (Forts.)