Göteborgsposten – 23 april 1866, sida 1

Riksdags-Kaleidoskop. LII. Den 20 April. Den långvariga och med så mycken hetta förda striden om Falu bergsskolas flyttning är då slutad, och på ett sätt som utan tviltvel skall lända vår bruksrörelse till stor nytta. Tre stånd hatva bifallit regeringens förslag gent emot statsutskottets afstyrkande, och regeringen har således ätven vunnit en, man kan gerna säga det, lysande seger. I borgarståndet, som borde representera vår industri, fördes striden om bergsskolans förflyttning, till en väsendtlig del mellan hr Gahn och ombudet för Falu stad, doktor Beronius. Han kämpade för hus och härd, Enligt hans uppgift är den lilla staden ej blott en ypperlig plantskola för bergsmän, utan ett Eden för brukseleverna. Man respekterade hans bemödanden, med hänsyn till hans position, men man uppskattade till dess rätta betydelse hans praktiska åsigt i frågan. Hr Hiertas position till densamma var ganska kuriös. Han förmälte sig ej hafva något emot den föreslagna flyttningen, men han likasom tvekade huruvida åtgärden skulle lända bergsvetenskaperna till fromma. Han trodde att skolan ätven i Falun kunde bli god om den reorganiserades. Ju längre hr Hierta talade — och han talade ganska länge — desto tydligare blef det att han endast åsyftade ett uppskof till nästa riksdag, och att som svepskäl härföre begagnades förevänningen att systemet för skolans plan och läge var mindre klart utredt, fastän det är ovedersägligt att få frågor blifvit bättre utredda. Det har småningom gått med br Hierta i borgarståndet, som med doktor Sandberg i presteståndet. De hafva begge varit progressiva i sina åsigter, men åren ha gjort dem allt mera ekuggrädda och hvarje anslag har på dem samma afkylande verkan som en kall dusch på oss andra dödliga. Bondeståndets pluralitet utvecklade vid detta tillfälle en större omsigt än jag förvänvat. Men ståndets insigtsfullaste ledamöter talade för flyttningen, utom Erik Ersson, men han tillhörde pluraliteten i statsutskottet, och föröfrigt så intresserade den frågan ej Norrland direkte. Svante Bergström, hvilken oafbrutet arbetar på sin odödliggörelse och förthy utveckar en grof okunnighet i nästan alla anslagsfrågor, var naturligtvis emot flyttningen. och meddelade den öfverraskande underrättelsen att bruksocieteten var slagen med blindnet. Likaledes försäkrade han att bergsvetenskapen skulle genom flyttningen Ålida beydligt afbräck. Under debattens fortgång blef han så uppretad att han utfor i otidigheter mot en annan ledamot, som gaf honom sju ör tu tillbaka — allt i ordalag som endast bondeståndet kunna begagnas. En märklig företeelse kan jag ej under