Göteborgsposten – 20 april 1866, sida 1

— ter med häpnad och sätta en aln till sin längd:, för att bättre synas vid riksdagsmannavalet i höst. Det gläder mig att kunna nämna, att dylika små hokus-pokus i afsigt att hålla sig fast i sina ärade valmäns åtanka ansågo deremot åtskilliga andra ledamöter icke erforderliga. Sålunda yttrade sig Carl Ivarson från Halland, mag. Lönnberg, Jonas Andersson och Carl Anders Larsson, alla från Östergötland, äfvensom Medin från Kronobergs län likasom åtskilliga skånska riksdagsmän, för bifall, dock under ogillande af sjelfva skuldsättningsåtgärden, men tillika vitsordande styrelsens nit och omtanka för institutets bästa. Carl A. Larsson, som sjelf besökte Alnarp förliden sommar och derigenom fått visshet om obefogenheten af de nu mot styrelsens förvaltning riktade stränga anmärkningarne, varnade ståndet ifrån att sätta allt för mycken lit till en af reservanterna i utskottet — hr Hierta — emedan han var ungefär lika vänligt stämd mot bondeståndet och dess intressen, som bondeståndet är mot presterskapet och dess löneinkomster. bå diskussionen var slutad, förklarade talmannen med en hos honom sällsynt skärpa i tonen, att då i utskottets betänkande intet förekom om styrelsens afsättande, så kunde derom icke heller proposition framställas. I hufvndfrågan förkastades utskottets förslag med 57 röster mot 35. bå sålunda två stånd bifallit, men två stån! vugrat anslaget, så kommer frågan att afgöras i förstärkt statsutskott. Det är ingalunda otroligt att anslaget äfven der, fastan på en ytterst knapp majoritet, vägras. I så fall får styrelsen vidkännas en ganska betydlig förlust, i sammanhang hvarmed dess samtlige ledamöter naturligtvis afgå, hvarefter jag betviflar att några andra personer med anseende kunna törmås att inträda i styrelsen. Den pekuniära vinst som skulle beredas staten om anslaget vägras äfven i det förstärkta utskottet, har för öfrigt en påfallande likhet med de strandhugg som våra förfäder, Vikingarne, gjorde. Enda skilnaden härvidlag är, att förr tillföll rofvet vikingarne sjeltve. Den 19. Man kan sannerligen tröttna vid det som är roligare än diskussionen om anslagen till Alnarps institut, hvilken äfven i gårdagens borgareoch bondeplena behandlades. Jag vill derföre blott meddela ett par, visserligen i och för sig sjelf obetydliga, men ändå komiska episoder. Det gällde ett löneanslag till lärarne vid institutet. Hr Witt i borgarståndet är en sträng herre, när det ej gäller hans stad, Karlskrona. Han förhåller sig till skåningen Ödmansson som David till Goliath, tastän, jag medgifver let villigt, liknelsen haltar, som vanligt. Men ir O. hade i alla fall talat för Alnarp, och så kom hr Witt med sin slunga. Han törmälte, itt emedan Alnarp gjorde skäl för namnet misshushållningsinstitut, så borde anslaget värt vägras. Iden var storartad: det är clart att när lärarepersonalen ej erhölle lön, så måste undervisningen afstanna, och då elever och lärjungar saknade undervisning, så nåste de packa in. Tyvärr biträdde ej stånlet hr Witts djupsinniga plan, utan nedpruade blott anslaget. Om hr Witt ej sjelt varit riksdagsman, å skulle han möjligen kunnat säga, att hela rår nuvarande representation ätven är ett missmushållningsinstitut, men i mycket stor skala, tminstone beträffande den dyra artikeln — id. Läsaren kan ej föreställa sig huru i alla tånden mycken tid förslösas medelst onödigt rat, och i förtroende sagdt, hr Witt är i dena riktning ingalunda den minste slösaren. I bondeståndet förekom anslaget 100,000 dr till ekonomibyggnader vid Alnarp. I al eende på denna punkt framställde Svantel: nen, klädda i sådana drägter km — Änd L31222 ON — o .