Göteborgsposten – 20 april 1866, sida 1

AA — — förut omförmälda. Bergström ville ej bevilja anslaget förr än man vore försäkrad att styrelsen icke öfverskred detsamma. Huru ett anslag skall kunna öfverskridas, som ej utgått, lemnade han oförklaradt. Denna omständighet, men ändå mera att anslagets ovedersäg liga behöflighet konstaterades, verkade derhän att Bergström stannade i minoriteten. Den vigtigaste punkton, och den ömtåligaste dertill, i hela sjette hufvudtitteln är den om Fahlu bergsskolas förflyttning till hutvudstaden och införlifvande med Teknologiska institutet. Vid tre riksdagar har förslaget derom blifvit framlagdt. Regeringen bar, på ständernas begäran, hört alla upptänkliga myndigheter. Men statsutskottet har ätven nu afstyrkt förslaget. Dess antagande är för regeringen en ambitionssak. Dess förkastande är af stor vigt för andra intressen — och för regeringens politiska motståndare på riddarhuset och i presteståndet (representationsförändringen och franska traktaten!) skulle ett regeringen tillskyndadt nederlag vara särdeles angenämt. För vår jernhandtering, som ingått i ett nytt stadium, är frågan deremot at omätlig vigt; detta framhölls af statsrådet Lagerstråle på ett särdeles klart sätt. Han ställde frågan på sin rätta punkt och hans försvar för regeringens förslag var i sak öfvertygande. Mot förslaget uppträdde: presidenten Akerman, som yrkade på dryga anslag till Fahlu bergsskola, hrr Bohnstedt och v. Ehrenbeim samt frih. Klinkowström, den senare i sitt vanliga hätska manåör. Generaldirektören Huss, som börjat öfverlefva sig sjelf, talade ock emot förslaget, men anförde argumenter, som visade att han ej längre är vetenskapsman, och att frågan för öfrigt var för honom mera trämmande. För förslaget talade vidare hr Nordenfalk, raskt och öfvertygande, hrr Ahlströmer och Montgommeri-Cederhjelm och grefye Wirsån samt frih. v. Schultzenheim — det bästa jag hört af honom, ty han talade nästan endast i sak, tills nära slutet, men då kom han med en fras, som kunde göra effekt om den med det föregående passat i stycke. Cato Censorius hade för sed att i Roms senat sluta alla sina tal i de mest skiljaktiga trågor med de olycksbådande orden: sör öfrigt röstar jag för att Cartago skall törstöras. Denna stolta fras har blifvit historisk och den har slagit an på frih. v. Schultzenheim. Men han har omstöpt den, lokaliserat den — och så har den blitvit komisk. Han slutar neml. sina tal — äfven det ofvan omförmälda — med orden: för öfrigt röstar jag för en åkerbrukeminister:. Idåen är god, men den är icke alltid å propos. Regeringens förslag rörande Fahlu bergskolas förflyttning segrade vid voteringen. Presteståndet fattade ett motsatt beslut. 1 orgareståndet skulle frågan afgöras i går afon, och i bondeståndet möjligen äfven. ——— VA