Göteborgsposten – 20 april 1866, sida 1

j — Ändtligen! mumlade Renaud doft; ingen skall denna gång hejda min arm. Laffeymas var mycket blek. Han hade dragit sig tillbaka och befann sig några steg från de stridande. — Fn ta mig, sade dEsquilly, i det han kastade gsina blickar på den orörliga hertiginnan, ni bar der, hr baron, en vacker och mycket gentilt klädd page .-.— Som ni måste ökrerlemna åt oss inom kort, fullföljde Boistordu leende och i det han fäktade efter bästa förmåga. Renaud svarade icke, men ansträngde sig i stället att vinna någon fördel öfver de båda andra som voro skickliga fäktare. Hertiginnan, som trots den lifliga striden blef ond, tryckte konvulsiviskt i sina händer pistolkolfvarna. Soldaterna stodo orörliga. De beundrade officerens stolta anlete. Också mångdubblade sig dennes utfall, utan att han likväl lemnade sin försvarsställning. Månen upplyste med sina klaraste strålar striden. Plötsligt såg man Renands arm utsträcka sig som en fjeder och omedelbart derefter taga plats bredvid hans kropp; men under det han utförde denna rörelse, hvilken man blott skulle kunna jemföra med blixtens snabbhet, föll Boistordu till marken med utsträckta armar och i det han fåfängt sökte att uttala en förbannelse, hvilken det ur munnen utträngande blodet qväfde. — Nå! hr Laffeymas! ropade Renaud, ni har då icke mod för annat än bakhåll. Skulle ni icke för en enda