Göteborgsposten – 18 april 1866, sida 2

reumatism och bebådar omslag i den politiska väderleken. Preussiska folket vill, att han för sin helsas vårdande skall lemna Berlin och Söka varmare luftstreck, men konung Wilhelm bjuder honom ut stanna på sina rum och besöker honom der. De maliciösa läkarne föreskrifva honom lugn och fred, och det just nu då han är i tarten med att uppröra en storm. Det är troligt, ait detta tilltalliga illamående är orsaken, hvarför affirerna på någon vecka legat nere och folket åter börjat andas. Egendomligt är. att just Bismarcks ifrigaste motståndare, Österrikes gesandt i Paris, turst Metternich, ätven ligger sjuk. På en bal häromattonen hos Savtet Pascha i den franska hufvudstaden, hvilken bevistades af hela diplomatiska kåren, saknades furst Metternich. Då man frågade furstinnan, hvad som fattades hennes gemål, svarade hon: Mon Dicu; il a la Prusse. Yttrandet gjorde snabbt sin rund genom salen och en gammal general anmärkte dertill: Cest une indisposition qui exigera sans doute une saignåäe. (Det är en sjukdom, som kanske skall fordra en åderlåtning). Österrikes sista note till Preussen, af d. 7 April, föreligger nu och synes vara så skarpt aflattad, att det ej är underligt, att Preussen å densamma ännu icke atgilvit något svar och kanske icke heller skall komma att afgifva det. Noten, å hvilken vi fästa läsarens uppmärksamhet, har denna lydelse: Jag sänder eder här bifogad en afskrift af den note, medelst hvilken den k. preussiska gesandten frih. v. Werther på uppdrag af sitt hof besvarat den af eder d. 31 Mars till hr grefve von Bismarck ställda note. Om berlinerkabinettet i denna sasthäller vid att framställa Österrikes föregifna rustningar såsom orsaken till de uppståndna krigsfarhågorna, så tvifla vi i sjelfva verket, huruvida den karakter af värdighet, hvilken bör vara oskiljaktig från en förhandling mellan två stormakter, tillåter oss, att ännu en gång uttryckligen vederlägga detta påstående. Vi åberopa oss lugnt på verldens dom angående försöket att beskylla Österrike för offensiva planer. Skulle frih. Werthers note ha rätt, måste Europa under sista månaden varit gripen at en svår dröm. Att man i Preussen talade högt om, att hertigdömenas annexion bör genomföras med godo eller ondo, — att den 26 Jan. en depesch algick från grefve Bismarck till Wien, hvilken i all. preussiska regeringsorganer med flit betecknades såsom fö;ebud till brytningen — att efter vårt afvisande svar utomordentliga statsöfverläggningar egde rum i Berlin, till hvilken högre militärer inkallades, — att åtgärder vidtogos till förberedande al en mobiliseringsordres, — att Preussens förste minister betonade oundvikligheten af ett krig, — att han d 16 Mars besvarade eder öppna fråga, huruvida Preussen tänker med våld lösa Gasteinskonventionen med ett nej, som han sjelf förklarade vara af noll och intet värde, — att Preussen underhandlade med florentinska hofvet om möjligheten af ett krig med Österrike, — allt detta måtte varit idel synvilla, och endast de hotande österrikiska härmassorna måste tillhöra verkligheten, hvilka sedan d. 13 Mars — det är preussiska kabinettet sjelft, som anför detta datum — skola hafva rört sig mot preussiska gränsen. Men sakerna hafva inför allas ögon förlupit annorlunda och de stå ännu i dag annorlunda. På H. M:t kejsarens uttryckliga befallning upprepar jag härmed den bestämda förklaringen, att i Österrike ända tills denna dag icke vidtagits några af de anordningar, hvilka enl. vår armorganisation måste förbereda ett stort krigs öppnande. Inga nämnvärda truppsammandragningar bafva anordnats och ännu mindre en uppställning af trupper vid gränsen, intet ovun igt uppköp af hästar, intet inkallande i nämnvärd utsträckniag af permitterade har egt rum. Ja, kejsaren, vår allernådigste herre, har i sin till: försigt gått så långt, att H. M:t befullmäktigat mig, att utan tvekan göra den k. preussiska gesandten meddelanden ang. de omflyttningar af trupper, hvilka i sjelfva verket företagits. Med den fullkomligaste autoritet har frih. v. Werther derför kunnat till Berlin meddela grundade inderrättelser angående de militära åtgärder, som å vår sida vidtagits. De öfrigs, på grund af hvilka man gjort allarmropet vw ex aormös hopsawhng vid Österrikes norra gräns, maste jag mod scörsta bestämdhet, sisom jag redan mantligen fiera gånger sagt till frih. v. Werther, förklara för sanningslosa. Hvarje d.skussion angående hvem som först vidtagit militära förberedelser, Osterrike eller Preussen, har slutligen gjorts alldeles öfverflödig genom kejsarens ord, hvilket medelst noten af d 31 Mars klart och bjudande satts i punt på, att Osterrike ej tilltänker något angrepp. En lika lydande förklaring, lika klart och bindande afgitven i H. M:t konung Wilhelms namn, be tingar af sig sjelf inställandet å båda sidor af hvarje ytterligare åtgärd af krigisk betydelse. En sådan försäkran hasya vi derför Önskat erhålla, och i dug föreligger verklige , såsom svar på nämnda note, det kejserliga hofvet den formliga förklaringen, att ingenting är mera fjerran från H. M:t konungens assigter, än ett anfallskrig mot Österrike. Kejsaren, vår allernådigste herre, har hoppats på denna förklaring. H. M:t mottager med sörtroe de densamma. Något skäl till vidare rustningar förefinnes således icke mera, och då i Österrike, såsom jag i ae föregående förklarat, inga krigsförberedelser äro 3 gång, måste vi numera motse den — i den k, preussiska gesandtens note med ledsnad af oss saknade underrättelsen, att den i Preussen d. 28 Mars utlärdude mobiliseringsorder skall blifva outförd. Om ett lugnande meddelande härom skall E. Exc. ofördröjligen, alldenstun det kejserliga kabinettet ef er de notvexling som egt rum icke skulle kuuna utan svårt ansvar förblifva likgiltigt mot ett längre sortsättandaf Preussens rustningar, anhålla hos ministerpresiden. ten, i hvars händer ni torde lemna denna depesah och utbeuja oss pr telegraf underrättelse om resmita tet af eddert tillgörande C Emottag ete.