Göteborgsposten – 17 april 1866, sida 1

del; men jag svär i min ordning, att om ni ej antager det förslag jag nyss gjorde er så jagar jag genast en kula genom mitt hufvud, i er egen åsyn. Med dessa ord spände Chalais hanen på den pistol han framtagit. Hvar och en, Renaud isynnerhet, gjorde en rörelse framåt för att hindra honom. — Må ingen af er taga ett enda steg mer, eller jag skjuter! utropade adelsmannen i det han förde mynningen af det vapen han hade i handen mot tinningen. Boisrobert kände en frosskakning genomila sina leder. — Håll upp! sade han i det han med afsky vände sig bort; jag antager. — Svär då! fortfor grefven utan att förändra den ställning han intagit. — Jag svär, stammade Boisrobert i det hen utsträckte handen, att ingen här skall bli oroad, att herr de Francheterres slott skall omedelbarligen utrymmas. I utbyte affordrar jag er ert adelsmannaord på att ej söka fly eller döda er. — Jag gifver er det, abböe. En Talleyrand har aldrig svikit sitt ord. Jag tillfogar ett sista vilkor likväl. — Äunu ett! utbrast Boisrobert misslynt. — Ett enda och det sista: det består uti att ni alla lemna detta rum och att ni invänta mig i nedra våningen. Jag skall vara der inom fem minuter. — Det blir väl ingenting af yttrade Laffeymas hånfullt. — Tyst slaf! hefallde Chalais. När började sådana som du tala inför sina herrar utan att bli tillfrågade.