Göteborgsposten – 14 april 1866, sida 1

Det var natten mellan Måndagen och Tisdagen. Menskligheten slumrade i god ro på sitt öra och dofva snarkningar, andaktshymner åt Norpheus och Oneiros, trängde sig fram ur den sidenomhängda paulunen och dånade obehindradt i all sin naturliga styrka från den torftiga halmbädden. Allt var tyst och stilla, endast då och då ljödo tornväktarnes mystiska lurtoner genom den qvafva natten och trap-trap-trap nattväktarnes steg mot gatstenarne under deras (nattväktarnes, icke gatustenarnes)) enformiga vandring på de öde gatorna och torgen. Ha! Hvad är det? En praktfull blixt genomfårar den mörka molnväggen i öster och kastar för en sekund ett så bländande sken öfver den hvilande naturen att gaslågorna blekna af förargelse och nattväktarne studsa af häpnad. Pang! Se der en åskknall som förslår, ännu en. bravo! Nu blir det lif och rörelse i sosgemaken. Elden är lös, hviskar en vaksam maka åt sin herr