Göteborgsposten – 13 april 1866, sida 1

till diket, som begränsade vägen. Vagnen störtades ned deri, hästarne föllo om hvarandra och sleto af selarne, medan en klagande röst hördes midt under tumultet. — Hjelp! Haf förbarmande med mig, jag är alldeles död! Stackars Boisrobert! Han hade hvarken lyckats till häst eller i vagn. Renaud hade med en enda blick uppfattat denna scen af oordning, hvilken tilldragit sig med blixtens hastighet. Då han såg att hans fiender denna gång voro ur stånd att förfölja honom hade han ansett lämpligare att lemna dem efter sig på vägen än att slåss med dem. Han aflägsnade sig derföre, öfverlemnande åt de vägfarandes barmhertighet omsorgen om lhelopes lik. Laffeymas utstötte en energisk ed, då han såg att hans rof ännu en gång undgick honom. — Det är ej en menniska, det är en djefvul! mumlade han. Han vände sig derefter till dEsquilly och Boistordu, som stodo helt förbluffade : — Seså! gören er skyldighet ropade han till de båda äfventyrarne. Boistordu skyndade fram till hästarnes hufvuden och lyckades att hålla dem stilla medan Laffeymas drog Boisrobert ur vagnen. — Fort! befallde han derefter dEsquilly, spring ned till bondgården som jag ser der nere och skaffa hjelp för att taga upp vagnen. Äfventyraren aflägsnade sig springande. Abbåen gned