Göteborgsposten – 12 april 1866, sida 2

skulle stå emot honom och hans komediförfattare. Det harmade honom, isynnerhet som man nyss förut gifvit en verkligt gudahädande komedi Scaramouche ermite, utan att någon röst höjts deremot. Jag kan undra, sade ock konungen, hvarför personer, som finna sig så skandaliserade af Molidres komedi, icke yttra ett ord om Scaramouche. IIvartill Carde svarade: Det kommer sig deraf, att Scaramouche rör bimlen och religionen, och derom bekymra de der menniskorna sig icke; men Molieres stycke berör dem sjelfva, och det är det, som de ej kunna tördraga. Ett förträffligt yttrande, gällande för alla tiderk— ty man är sig sjelf närmast, och himlen är långt borta. Slutligen gaf dock konungen tillåtelse att Tartufle skulle få offentligen uppföras i Paris — men sjelf for han dagen efter tillåtelsens utfärdande till den militärparad, som man kallat kriget i Flandren. Salongen var alldeles öfverfull; i stor oro afvaktade man ridåens uppgång — men då kom befalining från förste ministern vid parlamentet, att representationen skulle inställas. En anekdot säger, att Moliöre underrättade publiken derom med orden: -Nitt herrskap, vi tänkte gifva Tartuffe, men hr förste presidenten vill ej tillåta, att man spelar honom. En bitande sarkasm, om den är sann. Moliere tappade likväl ej modet, utan sände bud härom till konungen i Flandren med begäran om hans formliga tillåtelse. Moligres bref, hvilket företräder pjesen i en upplaga af hans samlade arbeten, är förträffligt och rikt på fint smicker, såsom då han framhåller sin önskan, att få den monark till att skratta, som kommer hela Europa att darra. Den sormliga tillåtelsen ficks slutligen, fastän erkebiskopen af Paris 5förklarade i bann, hvar och en som såg pjesen framställag, läste eller hörde den reciteras. Det var naturligt, att man skulle samlas i massa, för att se detta stycke, som väckt en sådan uppståndelse och tillochmed satt en kung i harnesk mot parlamentet, de andliga och jesuiterna. Bifallet var stormande, kungen och hans dramaturg gingo af med segren, publicum applåderade skallande den-blottade skrymtaren. Det var ett samhällssår, som blottats, det var ett ondt, som för länge opåtaldt fått kränka de verkligt goda. Molisre aflarvade religiositetens sken, för att låta en hvar kunna skönja den rätta vägen —han skall i alla tider vara en mönsterbild för dem, hvilka vilja och ha mod att egna sin penna åt sanningens tjenst, som ej tveka om att smula sönder falskheten, för att låta det ideala ireligionen komma till sin rätt, och i denna förkrossniug af kroppens, af sinlighetens välde visa, huru anden kan frigöra sig och bli ren. Planen till Tartuffe är mycket enkel och så allmänt känd, att vi knappast behöfva angifva den. Genom falsk skrymtan tränger sig Tartuffe in i en bederlig borgares, Orgon, hus. Han tjusar denne, som vill tvinga sin dotter att gifta sig med Tartuffe och sjelf i förväg, då denne ju ändock skall bli hans son, skänker honom allt sitt egande. Men Tartuffo är förälskad i Orgons hustru, Elmire, och har först genomskådats at dennas kammarpiga, Dorine, som blottar honom för de andra. Orgon sjelf vill ej tro derpå, men ett försåt lägges ut, Elmire kallar Tartuffe till sig, medan mannen kryper under ett bord, Elmire utvecklar hela sitt koketteri, Tartuffe fångas, afkastar sin skenbarliga larv och vill förföra sin välgörares maka. Denne upptäcker sig och förföraren står slagen. Men nu vill han hämnas och sätta sig i besittning af Orgons ogando med en demonisk elakhet. Kungen åter dock den verkligt brottslige su asfas och stycket slutas med en harang åt Ludvig XIV — en harang, som var för Moliöre och de förhållanden, under hvilka Tartuffe kom till uppförande, helt naturlig. Hvad uttörandet här i Tisdags angår, var det godt och på några händer förträffligt, alltigenom utmärkande sig för förtjenstfull sammanhållning och prisvärd ensemble. Hr IV. Alman i Tarrufle hade derpå nedlagt ett sorgfälligt studium och återgaf rollen med irawstående förtjenst. Särskilt finna vi det orkännansvärdt, att alla de öfverdriftens stötestenar omsorgsfullt undvekos, å hvilka en skådespelare i denna roll lätt kan stappla. isynnerhet förträffligt gick den bekanta försåtscenen i fjerde akten, i hvilken Tartuff blotar sig för Orgon. IIr Zagerqvist som Orgon skördade en ny triumt till sina många föresående. Fru Pousette var den förträffligaste Dorine man nästan kunde vilja se. Den Moliereska soubretten är en egendomlig figur, men då hon framställes väl, en intressant företeelse. Öfriga medspelande gåtvo nytt bevis på sanningen af den alltmera stadgade åsigten om detta teatersällskaps stora förtjenster i afseende på samspel och lätthet samt mjukhet i utförandet. Mot hr Lichtenbergs deklamatoriska föredrag i slutharangen till konungen skulle vi vilja anmärka, att man ej (3. U.nnaa för hnen asmal oranglinjsan är mol