Göteborgsposten – 12 april 1866, sida 1

Bref från Stockholm. (Korrespondens till Göteborgs-Posten). Stockholm d. 10 April. Naturligtvis har jag varit uppe i de fria konsternas akademi och besett täflings-eskisserna till den blifvande Carls XII:s statyen men jag har varit der, ej som konstkännare, ej som kritiker, ehuru jag erfor, att man kan vara det senare utan att alls vara det förra. I förtroende sagdt, är jag ingen vän af dessa metallbeläten, som man reser upp på offentliga platser afsedda för trafiken, som man omgifver med jernstaket, inom hvilka gräset bemödar sig att få rotfäste, och kring hvilka man uppreser kandelabrar, hvars förseende med tre eller fyra lyktor utgör ett tvisteämne bland stadsfullmäktige. Jag är nästan en större vän af vackra fontäner, med friskt, kyligt vatten, der vandraren kan få släcka sin törst; men jag jag är väl ensam om den tanken. Akademien har upplåtit en vacker sal för expositionen; den står gratis öppen för alla, och har äfven derföre blifvit flitigt besökt. Jag var blott beskådare och — en stilla åhörare at den myckna konstvisdom, som uttalades. En grosshandlare slopade genast alla fotstaty-eskisserna. Nordens lejon skall vara till häst. Jag är alldeles tokig i hästar, sade han afgörande. om jag vetat att det skulle bli en fotstaty, så hade jag ej uppoffrat min tid. En kryddkramhandlare var af samma mening. Han kunde ej tänka sig annat än att lejonet skulle vara till häst. Men om — invände jag ödmjukt-underställsamt — om de insamlade medlen endast räcka till hästen, hvarifrån då få pengar till karlen? Hvarifrån? — hva sa? — Från riksdagen vet jag — svarade grosshandlaren snäsigt — riksdagen har godt om pengar. Längre bort stod en revisor; han bildade af högra handen en kikare, tittade i den länge — och yttrade derefter betänkligt — duger inte. Alldeles, menade jag, men hvad är det som inte duger? — Åhlicken, förstås. Den der blicken med hvilken tolfte Carl skrämde ryssen, saknas ju: Herre min gud, så små de äro allesammans! — utropade med gäll stämma en fullvigtig fru till sin son, som mumsade på en pepparkaka. Rosken sitter så illa —