Göteborgsposten – 11 april 1866, sida 2

andena på stadens donationssord och derigenom uppommen brist på byggnadsplatser, blifvit narrade eler tvingade att upplora byggnader på annat än friöpta eller till bebyggande upplatna tomter. Det är ckså temligen säkert, att de nuvarande villorna alrig skulle tillkommit om man icke, ännu in på sita tiden, här halt och öfvat helt andra åsigter och tundoatser i dessa frågor. I de äldsta tiderna tyckas tadens magnater ha mellan sig delat stadens mera ärderika jord, hvilken, utan åtskillnad mellan landeier och tomter, uppläts med ärftlig besittningsrätt. senare och då staden, dels genom tillskiftade utnarkslotter, dels genom kontrakter med kronan, atergen erhöll någon jord att hushålla med, följde man len reglen, av Jorubrukslagenheter på längre tid utarenderades, under det att byggnadstomter fortfarande ned ärftlig besittningsrätt upplätos. Deremot hörde let alltjemt till ordningen, att man äfven i fråga om emligen stora lägeuheter, på grund af tillämnadt eler utfordt fullständigare bebyggande, utan vidare, och mot lindrig afgiit förvandlade arrendet till uppatelse. Sålunda har, för icke så manga år sedan, en tel af lägenheten Anneberg N:o 70 i Ostra Haga som återsaller till staden är 1875) blifvit derinan isskild och med besittningsrätt upplåten. Sak samma skedde ock något år efterat, med den bäst belägna ielen af N:o 106 i 12:te Roten, hvara arrendet upphör 1881. Och der finnes icke ringaste anlednang till len förmodan, att de här ifragarande villorna, i fall upplåtelse i rättan tid sökts, nu snarare skulle vara lor staden utan expropriation tillgängliga, än den läsenhet N:o 119 i 12:te Roten, som nu innehalves af hr J. J. Dickson (der just i dessa dagar anstalt fogas om uppforande al en kostsam byggnad, som här helt och hållet omintetgor komiterades plan i afseende på Nya Alldens utvidgande) eller lägenheterna N:o 72 A, likaledes vid Nya Allcen belägna, Med afscende på min i 5:te punkten gjorda anmärkning om den Jänga tid som mäste algå innan komiterades plan kan nagorlunda fullständigt genomlöras, har beredningen törklarat att härmed har ingen tara. Meningen är nemligen endast att så smaningom och i den mån stigande välmaga tillater stadens innevanare att förskalfa sig bostäuer i de prydliga och stora stenhus (alias palatser), som euligt beredningens asigt endast äro värdiga det nya områdets utmärkta belägenhet. För detta ändamål årLJo Hasselbladska och Löndalaängarne tillsvidare fullt tillräckliga. Några arbetarebostäder få icke ifrågakomma. (Hinder lärer dock icke finnas för arbew:e att bo i Åstora stenhus, ehuru jag mäste anse fördelaktigast både för dem och det allmänna om de bodde i små stenhus, om ock -priydliga). Det öfriga området skall endast regleras och bebyggas i den mån behofvet (al stora stenhus, för de sörmogna) det fordrar. Jag hade visserligen trott, att frågan här just vore att snart bereda en riklig tillgång på byggnadstomter för den stora pluraliteten al stadens mera bofasta befolkuing, som både vill och behöfver bo nägorlunda ordentligt och pa icke alltför låugt alstand från salutorg, fisktorg och deu egentliga staden, men dock hvarken kan eller bör betala de orimligt uppdrifna hyror, som slutligen måste uppstå, ilall bristen på passande hyreslugenheter tortfaraude sar tilltaga, samt att det derföre vore af vigt, att bebyggaudet kunde samtidigt börja på flera delar af det ifrågavarande större ovmrådet. Men denna sida af saken år dock af ringa vigt i jemforelse med en annan, som af beredningen affärdats med det kategoriska pastaendet att kongl. brefvet af d. 5 Dec. 1856 endast innebår Åfsorbua för staden att utan fastställd reglering asha da sig egunderätten till upplatna tomter. Nog är detta i full öfverensstämmelse med vissa åsigter, som tyvärr allt mera synas göra sig omedvetet gällande hos flertalet af dem, som enligt nuvarande kommunalstadgar halva ett slags privilegium att fritt handhafva och sköta de större eller åtminstone de rikare kommunernas öden i vårt land, och som ytterst synes ga derpå ut, att den fattiges enda verkliga rätughet är — att taga understöd af fattigvården och bo på baracken. Men änun står det icke så till med vår gamla svenska lag och dess tillämpning, att ömsesidiga förbindelser ensidigt kunna göras gällande till uteslutande fördel för den ena, den starkare parten. Och hvad nu särskildt; angår ifrågavarande kongl. bref al d. 5 Dec. 1856, är det min, af beredningens framställningar helt och hållet orubbade öfvertygelse, att detta bref ullisa och i främsta rummet innebär en moralisk förbindelse för staden, att skyndsamligen reglera och till friköp anordna de nu upplåtna lägenheterna på hela det ifrågavarande området, samt laglig rättighet för lägenheternas innehafvare, att genast efter skedd reglering friköpa desamma i enlighet med stadgade vilkor. Brefvet utgör Kongl. Maj:ts resolution på en ansökan om rätughet till friköp, som väsentligen grundats derpå att inteckning och belåning icke utan friköp kunde ega rum, och af stadens auktoriteter utan inskränkning orordats; att det synbarligen endast varit i töljd af landshöfdinge-embetets anmärkning, att det af stadsmyndigheterna föreslagna maximum för friköpen af 2 tunnsands areal (112,000 qv. fot), icke innebure tull trygghet derföre att jorden icke efter flere lotters sammanslaende skulle kunna till länderier utläggas och till jordbruk användas, som den af beredningen åberopade inskränkningen, i sraga om lägenheter i 12:te roten och IIagornas då ännu obebyggda omrade, inkommit i den kongl. resolutionen. Denna innehaller för ölrigt i sista punkten bestämd föreskrift derom, att sriskiulingar och tomtören skola äfven för dessa lägenheter bestämmas på af stadsauktoriteterna föreslaget sätt; en föreskrift som märkbart afsticker mot den i ufseende a 11:te roten eller Masthugget fastställda orduingen, enligt hvilken en hvar, som icke inom 5 år begagnat sin friköperätt, varit och är skyldig att underkasta sig de friköpevilkor, som af staden bestämmas. Möjligen kan jag till slut få orätt i denna min uppsattning af ifrågavarande handlings innehåll; men säkert är atminstone att jag genomläst och begrundat hrelvet i sin helhet, och icke, såsom beredningen, hallit mig till några få ur sitt rätta sammanhang lösryckta rader. Tillsvidare torde också min asigt böra ta gälla lika mycket som beredningens; och frågan lärer väl vara af en alltför stor vigt och betydelse, sör att rättvisligen kunna få qvarsta, oklar och outr.dd, när stadsfullmäktige denna gång fatta sitt beslut i ärendet. Mycket mera vore visserligen att anföra, och ämnet är ännu icke på långt när uttömdt, men då tidningens utrymme redan nu blifvit alltför mycket anlitadt, nödgas jag här nedlägga pennan, under sorhoppning att man icke skall kunna jälva de af mig andragna skälen för behofvet af en ytterligare utredning ej mindre af mitt förslag au af lanushösdingeembetets anmärkningar.