Göteborgsposten – 11 april 1866, sida 1

rade Boisrobert, som retades af tanken att ha fått en häst nedskjuten under sig. Vagnen nalkades verkligen märkbart de ryttare som befunno sig förut. Snart stannade dessa och stängde beslutsamt vägen. Renaud, som hade erfarit ett visst misstroende, samlade sin tru p, i det han befallde Chalais och hertiginnan att rida förut. De hade i detta ögonblick knappast tre lieues till Biois; klockan var omkring tre på morgonen. Renaud, Michel och de fyra äfventyrarne beredde sig på att strida ifall de blefvo angripna. Gashillac och hans vänner höllo god min. Renaud trodde visserligen icke att Boisrobert och hans eskort befunno sig i vagnen; han trodde sig ha stort försprång för munken, men i alla fall var han färdig stt forsvara dig. — Wer da? utropade han i det han nalkades två eller tre steg. Dagen började gry, men tillät ännu ej att man igenkände anletsdragen. — I konungens tjenst, svarade dEsquilly. — Stanna, eller är du död! ropade Renaud i det han sigtade på Boistorda som höll tömmarne. Vagnen stannade genast. Men i samma ögonblick stego dEsquilly och Boistordu från sina säten, medan Laffeymas och hans båda följeslagare störtade ur vagnen och hvardera afsköto sina båda pistoler. — Till vapen! ropade Renaud. (Forts.)