Göteborgsposten – 7 april 1866, sida 2

j af ett absolutistiskt styrelsesystem: men skull nederlag följa, skulle det vara en täck på den preussiska skölden och ett allvarsam side ej allenast för konungen, utan ätver ör det allmänna bästa säsom ett helt. Följderna al en förödmjukande fred skulle emel. lertid kännas långt etter Bismarekska regimens dagar och de skulle vara at den art att de skulle öka svårigheterna för månget blifvande liberalt kabinett, hvilket kunde försöka, att med eller utan kejsarens vilja ena Tyskland. Händelsernas utveckling i Tyskland tager den allmänna uppmärksamheten så uteslutande i anspråk, att de utländska tidningarne nästan endast idissla detta ämne. Från Honaufurstendömena berättas, att ryska konsuln i Bucharest protesterat mot, att några i Donaufurstandomena bosatta polackar skola tillåtas ingå i det nationalgarde, som nu bildas inom landet. I Ryssland rasar återigen med förfärande väldsamhet tytus, isynnerhet i Moskwa och Orenburg. Drottningen af England har meddelat en utmärkelse, som länder både henne sjelf och emottagaren till ära, år den af henne hedrade mr Peabody, den högsinnade amerikanaren, som, boende i den engelska hufvudstaden genom sin välgörenhet mot Londons sattiga inlagt en odödlig förtjenst. Ej mindre än en fjerdedels million pund sterling har al honom uttästs ull lindrande at nöden inom betolkuin gens lägre grader. Drottningen har begagnat som tillfälle hans snara äterresa till Amerika, att med åsidosättande at den stela hofetikettens reglor tillskritva honom, för hvilken ordnar och band naturligtvis äro intet han är amerikanare) ett bref at töljande, något ovanliga lydelse: Slottet Windsor d. 28 Mars 1866. Drottningen erfar, att mr Peabody inom kort danker återvända till Amerika, och det skulle göra henna ondt, om han skulle lemna England. utan att s henne sjelf hafva erhållit försäkran om, huru högt hon vet att skatta den ädla gerningen af den mer än furstliga frikostighet, hvarmed han sökt lindra nöden hos de fattigare klasserna bland hennes i London boende undersåter. Det är en handling, hvilken, så vidt drottningen vet, står utan motstycke och skall finna sin bästa pelöning i medvetandet, att hafva så rikligt bidragit ill derss understödjande, hvilka så föga kunna hjelpa ig sjelfva. Drottningen skulle dock icke finna sig tillfredställd, utan att hafva gifvit mr Peabody ert offentligt wevis på sin erkänsla lör hans frikostighet, och hon kulle gerna hafva förlanat honom antingen ett baonetskap eller Bathordens storkors, om det icke komnit till hennes kännedom, att mr Penbody tror sig söra vägra, att emottaga utmärkelser al detta slag. Det återstår derför endast för drottningen, att åta tillställa mr Peabody detta uttryck af hennes dersonliga känslor, till hvilket hon fogar ett ytterigare erkännande, i det hon beder honom, att af dsnne sjelf emottaga ett miniatyrporträtt, hvilket hon nskar att för hans räkning låta måla, för att antin-en skicka det efter honom till Amerika eller tilltälla honom det, om han skulle återvända till det and, som har honom att tacka för så mycket — en fsigt som hon med glädje förnummit.