Göteborgsposten – 4 april 1866, sida 2

ä —l———— —— — — Ventrebleu! svor sergeanten skrattande, du ha tagit dina törsigtighetsmått. — År det icke alltid min vana? — Det är sannt, medgaf sergeanten. — Var så god om ni behagar, tillade Michel. Derefter började han utan vidare öfvertalning sin måltid och tömde temligen hastigt den första buteljen. Ingen gaf akt på att den var lackad med gult lack, då de tre öfriga deremot ej voro det. När hans måltid var slutad drog han en suck af tillfredsställelse, lutade sig bakåt och öppnade sedermera en annan butelj. — En sådan drinkare! sade sergeanten, skall du ensam tömma alla dina fyra buteljer? — Ja, då ej ni vilja hjelpa mig. — Vänta litet, yttrade sergeanten i det han bemäktigade sig bägaren. Det är oss förbjudet att sofva, men man har ej förbjudit oss att dricka. Häll i, min gosse! tillade han i det han räckte fram sitt glas. Michel hällde i en full bägare åt sergeanten och derefter åt hvar och en at de nio gardisterna som betunno sig i rummet. — Nå än den andre, sade han, den som bevakar fången? År det ej någon af er som kan förbarma sig öfver honom och intaga haus plats? — Jag går dit, utropade på en gång alla soldaterna.