Göteborgsposten – 4 april 1866, sida 1

— Åh? svarade i föraktfull ton den, som hittills fört ordet ... ej mycket just. — Åren J i någons sold här? — Jag! utropade Renauds interlokutör stolt; jag en gascognisk adelsman! en Gaspillac! — Godt! afbröt Renaud leende. var ej så finkänslig, jag ber, hr de Gaspillac. Tror ni väl att jag kommit hit blott för nöjet att fukta er strupe? ; — Jag säger ej det, men ... — Vill ni, frågade Renaud plötsligt, riskera något litet för att förtjena några guldmynt? Gascognaren frågade med blicken sina vänner; ingen satte sig emot förslaget. — Åh, svarade han, vi skola icke säga nej, om summan lönar mödan. Hvad är det vi skola göra? — I skolen få veta det senare. Låt höra, vill en hvar af er tjena hundra pistoler. — Hur sade ni? frågade Gaspillac och gjorde ofantligt stora ögon. — Och ytterligare hundra pistoler, då expeditionen är slut? — För f—n! mumlade Rapiere, det är då ett farligt företag. — Kanhända ja, kanhända också icke. Det är troligt att man skall förfölja oss, men det beror blott på oss att få så stort försprång att vi komma i säkerhet. Men om man upphinner oss, komma vi säkerligen att utbyta några skott om icke några värjstötar.