Göteborgsposten – 4 april 1866, sida 1

Låten då servera er, Farade Renaud kort. De fyra individerna togo genast plats vid bordet och stucko klingorna i deras skidor. — Låt oss få att dricka! ropade de med en röst. Värden sprang helt förskräckt fram till dem. — Men, mina herrar, stammade han, det är bra sent ... Jag måste stänga värdshuset. — Stäng krogen på ögonblicket och gör dig betald! I befallde Reuaud och kastade börsen å bordet. Den förbluffade värdshusvärden bockade sig ända till golfvet och reglade ögonblickligen don tunga dörren och fönsterluckorna. — Man kan väl icke störa oss? frågade Renaud sedan detta var gjordt. — Nej, nådig herre! .. men icke alltför mycket buller ... jag besvär er! — Låt oss få att dricka, och gå din vig. Vi skola ropa på dig då vi behöfva dig. Men kom dessförinnan icke hit, om du är rädd om öronen. I samma ögonblick utsträckte den unge officeren handen mot dörren. Värden försvann med samma hastighet som en råtta hvilken får se en katt. Hvad de drickande beträffar, betraktade de hvarandra med en min som tycktes säga: Se der en gök som vet att befalla och bli ätlydd. Då de blefvo ensamma gaf sig Renaud utan minsta tvekan in på hufvudfrågan. — Nå, och hvad han J för er i detta småstadshål? frågade han. I I I