Göteborgsposten – 4 april 1866, sida 1

ITIIRA 3(41sss! EE 10141J742 2 — —— ——; — — —— Jag vill nttala arbetets och urbetarens pris. Jag Önskar visa, att intellektuelt och kroppsligt arbete aro nära förenade; att arbete och kapital ha samma ursprung och samma rättigheter; att kapitalisten i dag ver arbetare i går; att arbetaren i går kan vara kapitalist i morgon; att många tvister uppkomma af missförstånd; att det ofta för lösningen af ett problem är tillräckligt, att klart förstå dess termer, och för motståndares försonande att föra dem tillsammans och låta dem läran känna hvarandra. Men för att sålunda höja arbetaren till ståndpunkten af att aktas at andra och hysa aktning för sig sjelt, måste han kämpa mot sina onda böjelser och understödjas i denna kamp, ur hvilken han måste utgå såsom segrare, om samhället skall fortfarande kunna skrida framat i såväl sedlig som materiel och intellektuel utveckling. En af arbetarens värsta fiender är krogen och af denna lemnar fört. en gripande skildring, hvars sannning gäller äfven tör oss, hvadan vi torde ursäktas, derföre att vi här meddela ur densamma detta: Krogen förstör på samma gång arbetarens sysiska och moraliska kraft. Ett stort antal arbetare gå från kontoret, der de mottagit sin aflöning, endast tvärsöfver gatan till krogen, der de slösa bort den. De komma tillbaka dit dagen efter och äfven derpå följande dag, tills de ej längre ha hvarken penningar eller kredit. Under tiden lida hustru och barn af köla och hunger. De samlag kring krogen i hopp om att han skall få ögonen på dem och i tanke ati, när allt kommer omkring, en far icke kan vara alldeles känslolös för medlidande eller samvetsagg. Men denne man är ej längre far, icke ens menniska; han är, då han går ut från krogen, Slott en ruinerad stackare och fyllhund; om han icke slår ihjäl någon, eller sjelf blir slager. UÅ familjen skäl att vara belåten. En drinkare, som aträder på en krog är aldrig säker om, att han icke följande dag vandiar in i fängelset. Huru skall nu ett samhälle för sin egen skull kunna hjelpa arbetaren i kampen mot hans fiende krogen, tör att höja honom sjelf? Jules Simon angitver, i likhet med hvad vi förut några gånger gjort, uppförandet af goda arbetarebostäder såsom det bästa medlet och hittills det osvikligaste. Men huru åstadkomma dessa bostäder? Antingen derigenom att ett samhälle sjelf uppträder som kapitalist och upplör dem, eller genom tillämpningen af assoclationsprincipen, d. v. s. genom bildandet af bolag för detta ändamål, i hvilka staten eller ett enskildt samhälle ingå, för att ega rätt att ätven ha stämma vid reglerandet af saken. Och hänvisar han i detta fall på den franska arbetarestaden Mulhouse i Elsass. Uti den, i förbigående sagdt, förträffliga tidskriften Dansk Månadsskrift lemnar en förtattare, Scharling , utförlig redogörelse för denna stad och dess egendomliga arbetareqvarter, hvilka skola göra den till ett mönster för de samhällen i vår tid, hvilka ännu ha tillräcklig friskhet och lifskraft, att ej blott lefva ur hand i mun, utan äfven vilja och kunna tänka på tramtiden. Mulhouse år en fabriksstad och har en stor mängd arbetare. Det var at vigt för arbetsgilvarne, atv vänja dessa vid ekonomi och sparsamhet, och de sjelfva skulle deraf draga största fördelen. En mängd försök gjordes, för att förmå arbetarno genom besparingar skapa sig en oberoende ställning, men försöken rönte föga deltagande hos arbetarna sjeltva, hvartill orsaken låg i deras ovilja mot att skiljas vid något, äfven den minsta del af deras surt törvärfvade inkomster, tör att dermed tillköpa sig åtkomst till ett framtida godt. Det gällde derför att finna en sådan sorm för besparingen, att den gaf arbetaren ett omedelbart, ögonblickligt godt i ersättning för den gjorda uppoffringen och sålunda tillät honom sjelf förblifva i besittning af sina sparpenningar, ehuru under en annan form än reda penningar. Man fäste nu atseende vid den hos de flesta menniskor medfödda lusten, att ha något som de kunna kalla sitt och hvaröfver de kunna förfoga efter eget behag, samt den härmed sammanhängande hågen, att ständigt utvidga, öka och förbättra den en gång förvärlvade egendomen, och så låg den tanken nära, att göra arbetarens egen boning till hans sparbössa och sätta honom i tilltälle att månad för månad insätta sina små bars. de styfrar i denna. Härigenom skulle man