Göteborgsposten – 29 mars 1866, sida 1

— Uvarest? — Låt ej detta oroa er. Likväl behöfver jag för ändamålet penningar. — Det betyder intet; jag har. — Det är hufvudsaken; men har ni ... mycket? — Frukta intet. Om jag ej hade tillräckligt, skulle Gaston och drottningen ge mig nog för att utföra vår plan. — Akta er väl derför! utropade Renaud. Vi få ej åt någon meddela våra afsigter. Man är aldrig riktigt stark utom då man är ensam emot alla. Då man är tvenne är det alltid en som kan bli förrädare, och detta är ännu mera fallet, då man är flera. — Jag medger det, men hvad vill ni göra? — Ännu vet jag det ej. Jag har nyss anländt, och grefven har ett ögonblick förut blifvit arresterad ... Jag vet ej hvar han är instängd ... Jag måste göra mig underrättad, och redan i denna natt bör Chalais vara fri. — Välan, börja ert värf, yttrade hertiginnan i det hon reste sig upp. Hon gick emot ett litet skrifbord, ur hvilket hon tog tvenne rullar guldmynt, dem hon lade i den unge officerens hand. Se här att börja fiendtligheterna med. Jag ger befallning om att ni hvilken timma som helst slipper in hos mig. Jag lägger mig ej, utan väntar er. Renaud gick ut. Natten hade blifvit dunkel, om icke mörk. Drifna af en temligen stark vind hade tjocka skyar betäckt himlahvalfvet och kommit det nyss så klara månskenet att upphöra.