Göteborgsposten – 28 mars 1866, sida 1

ligt att de sör sin utkomst måsto anlita sina enskildta tillgångar. — Och dernäst det atstyrkta förslaget till landtmäterikårens pensionering. Dessa tjenstemän äro uselt aflönta, deras inkomster attaga med hvarje år, deras arbeten äro ytterst mödosamma, men deras pensioner äro ändå uslare. Jag slutar detta bref med en liten episod från statsutskottet. Man förehade frågan om medels anvisande till ersättning för kreatur som kunde blifva nedslagtade till törekommande af boskapspestens utbredning. En talare påstod ifrigt att ersättningen för sådant djur som nedslagtades sedan det befanns angripet af sjukdomen borde blifva ganska ringa, blott en mindre del af djurets värde, emedan egaren annars kunde blifva likgiltig att skyndsamt anmäla sjukdomens utbrott bland hans kreatur. Detta skäl slog an. Talaren fick derigenom ökadt mod, och förmente att hans åsigt icke kunde bestridas. Nen jag vill upplysa talaren derom — inföll nu en ledamot — vatt här i landet finnas minst hundratusan personer, som ej ega mer än en ko hvardera. Huru vill herrn tillämpa sin åsigt på dem? — Ialaren fann sig slagen och