Göteborgsposten – 28 mars 1866, sida 1

Renaud gissade hvad som föregick inom honom. — Min herre, sade han, var för all del god och låt mig med egen hand döda de siste af dessa uslingar. — Hvad! är det ni eusam som nedgjort de båda slyoglarno som ligga tvärs öfver vägen? I — Och som skall göra detsamma med de andre, det lofvar jag er. Det är en skuld som jag har till dem och hvilken jag är angelägen att betala. Renaud trodde ett ögonblick att han skulle lyckas i sin föresats, men då adelsmannen som nyss anländt ställde sig vid hans sida för att hjelpa honom, sägo sig Boistordu och dEsquilly förlorade. — Nå fort! till häst! yttrade den senare i låg ton. vi kunna ej hålla oss längre. För öfrigt ha vi uppehållit honom tillräckligt länge för att han ej mer kun vara latt frukta; hans häst är död, han kan ej förfölja oss; låtom oss rida härifrån så fort som möjligt. I Hvarken gardeslöjtnanten eller adelsmannen hörde desIsa ord som uttalades mycket hastigt. De två mördarne svingade sig upp på sina hästar som betade på kanten at vrägdiket och försvunno innan deras motståndare ens anat deras mening. I — Vi skola återse hvarandra, min officer! ropade dsquilly i det han vände sig om. Renaud lät höra en ed och stampade i marken af I vrede. I Adelsmannen som kommit till hans hjelp vände sig emot honom: