Göteborgsposten – 28 mars 1866, sida 1

— IILvad! utbrast hån med öfrerraskning, är vi missnöjd med att dessa båda skurkar atlågsna sig? — Ja, naturligtvis, svarade Renaud med hetta. Jag är missnöjd dermed af två skäl: först emedan de äro ett par skurkar, som ni sagt, och dessa borde ej få undkomma; för det andra emedan de skola bringa olycka öfver mina mest tillgifna vänners hufvuden. — Jag är förtviflad, min herre, öfver att ha anländt så sent; men kan jag ej vara er till någon nytta? — Ack nej, min herre! Jag vill blott försäkra mig om att min häst är riktigt död .... Stackars djur! .. en vän sedan fyra år tillbaka! ... Han gick fram till den plats der djuret låg utsträckt och ropade det vid namn. Ej en enda gnäggning svarade honom. — Han är verkligen död! sade den unge officern, annars skulle han ha kännt igen min röst. Hvad är att göra? — Ni har brådtom? frågade adelsmannen. — Så brådtom att jag skulle vilja go hundra pistoler för en häst. — Ser ni, att jag kan vara er till någon tjenst! inföll den okände. Hvart ämnar ni er? — Jag ämnar förena mig med hofret. — Jag också. Vill ni antaga en plats i min vagn? — Ni kan ej göra mig en större tjenst, svarade Renaud lifligt. Jag antager med tacksamhet. — Jag ber er blott om tid att låta min betjening föra bort dessa lik som ni lemnat midt på vägen.