Göteborgsposten – 26 mars 1866, sida 2

Man nar nu OIILentIIggJOTT antalet al utställare och det utrymme de begärt. Antalet utställare, de inom sköna konsterna oberäknade, är 2,280; år 1855 var antalet 1,541. Hela den ytvidd, som kommer att upptagas af den blifvande expositionen, öfverstiger 305,000 qv.-fot, förutom platsen i parken. Senare Post. I Tyskland synes uppmärksamheten uteslutande vara riktad på den fortfarande spänningen mellan Österrike och Preussen, hvilken nu äfven börjar med stigande intresse följas och behandlas af de andra ländernas press. Denna uppfattar förvecklingen högst allvarligt och dementerar sålunda dem, hvilka förmena, att det hela har intet att becyda. Äfven de icke-tyska regeringarne taga nu del i saken, för att om möjligt förekomma ett krigsutbrott. Från England hur till dess gesandt i Berlin lord Loftus anländt en depesch, hvilken i det skarpaste språk uttalar sig öfver berlinerkabinettets politik och varnar det för följderna af att framjägta ett krig. Depeschen har upplästs för Bismarck, som skall hafva derå afgifvit lugnande förklaringar, hvilka naturligen dock intet betyda, ty Bismarck är som statsman beryktad för sin stora konst att kunna ljuga. Samma depesch har i afskrift meddelats den engelske gesandten i Wien, och det är kanske i medvetandet härom som Irån Wien afgått en depesch till stormakterna, hvari förklaras, att Österrike icke kan undvika ett krig med Preussen, derför att Österrikes politiska ställning i Tyskland står på spel i den inträdda tvisten. I sammanhang härmed har den österrikiske utrikesministern grefve Mensdorff underrättat de tyska Mellanstaternas regeringar om, att den österrikiske gesandten i Wien, grefve Karolxi, instruerats till att begära upplysningar af Preussen om de vidtagna rustningarne. Såtramt icke något tillfredsställande svar ingår härpå, skall Österrike enl. art. 28 i wiener slutakten af d. 15 maj 1820 vända sig till Förbundsförsamlingen. Denna artikel gör det till en pligt för Förbundet att, då en törbundsstat inberättar, att den hotas af ett fientligt angrepp, taga nödiga försigtighetsmått, såtramt laran tör ett angrepp verkligen finnes. Det officiela bladet i Mänchen uttalade nyligen, alt ett krig mellan Österrike och Preussen skulle vara ett fullständig brytning mot förbundsförfattningen, om det egde rum, utan att Förbundsdagen haft tilltälle att döma i tvisten, och ett sådant uppträdande från de tvenne stormakternas sida måste derför genast lösa alla de öfriga staterna från deras förbundspligter. Nu är Österrike villigt att hänvända sig till Förbundsdagen, hvarigenom Preussens ansvar skall yttermera ökas. Köln. Zeit. framhåller, att Preussen kunde efter det segerrika fälttåget 1864 hatva förvärtvat sig SlesvigHolstein, om det 1. upprättat en frisinnad och folklig regering i Preussen, hvilken skulle bragt hela den allmänna meningen i Tyskland och hertigdömena på Preussens sida och isynnerhet genom införande al tvåårig (i st f. konungens med maktspräk införda treåriga) tjenstgöring i armeen, hvarigenom augustenborgska partiet skulle beröfvats sitt förnämsta agitationsmedel; 2. om man kommit öfverens med Österrike rörande skadeersättning för dess uppgifvande af sin del i hertigdömena. Det hade redan afträdt Lauenburg till Preussen och var ej emot att äfven lemna ifrån sig Holstein; det begärde endast för en så stor och betydande områdesafträdelse till Preussen en, om än relativt ringa områdesafträdelse af Preussen. Det ansåg det stridande mot sin ära, att låta sig uteslutande afspisas med penningar; det ville ej framstå inför verlden såsom på visst sätt bankruttmessigt. Vi ha orsak att tro, det c:a 30 qvadratmil i Schlesien, skulle varit tillräckliga, tör att ställa Österrike tilltreds. Men Preussen kunde ej besluta sig derför. Det är möjligt, att hr v. Bismarck insett nödvändigheten af att göra en liten uppoffring af sitt område, för att kunna till konungariket Preussens åtta provinser lägga en nionde, genom hvilken det uppnår sitt stora mål och framtränger till Nordsjön; men han har icke kunnat drifva igenom sin åsigt; 3. om Preussen återlemnat till Danmark den danska delen af Slesvig. Det är mycket möjligt och mycket sannolikt, att ett så klart hufvud som Bismarck inser äfven denna nödvändighet; men: han tyckes äfven häri icke kunnat genomärif i va sin önskan, ty huru skulle annars den preussiske ståthållaren i Slesvig, hr v. Man