Göteborgsposten – 22 mars 1866, sida 2

En ö, som halier pa att ätas upp. Uti en till Times insänd uppsats läses följande: I Nordsjön ligger en liten klippö vid namn Helgoland, tillhörig England. Den är nästan blott och bar; endast några tå växter trifvas i de trädlösa örtagärdarne; blott några tår beta i det knappa gräset; men innevånarne äro dugtiga fiskare, deras hustrur förträff liga husmödrar och döttrarne beryktade för sin sedesamhet och naturliga finhet. Nära intill i öster ligger en låg och ännu mindre sand-ö. En gifmild natur i förening med menniskors klokhet har försett denna ö med ett skydd, som synes vara ytterst svagt, men dock är tillräckligt starkt, för att bevara en för inkräktningar från de stormar och sjöar, som fortfaranda hota densamma; detta skydd utgöres af de i hvarandra intlätade rötterna och tättvuxna kronorna af vissa växter, nvilka frodas i den åt sjösidan befintliga sandmyllan. Denna ö är icke bebodd, men vid ebb söka fiskare från klippöarne här efter sandmaskar, ett oundgängligt bete vid fiskning; den bildar ätven i viss mån ett slags värn för systerön. Under sommarmånaderna strömma badgäster hit. Innevånarne på Helgoland lefva till stor del häraf; men baden kunna endast tagas på den sandiga ön.