Göteborgsposten – 22 mars 1866, sida 1

— Mitt svar skall vara kort, men desto mera begripligt, återtog kardinalen i det han räckte grefven det bref han nyss mottagit af Laffeymas. Läs uppmärksamt, återtog han, och säg mig sedan hvad ni i mitt ställe skulle ha gjort. Chalais bleknade och förblef tyst. — Finner ni att jag haft orätt? frågade Richelieu. Synes er förräderiet ej tillräckligt uppdagadt? — Ni bör i sjelfva verket finna det, ni som mer än någon annan har skäl till misstroende. — Ni anklagade mig nyss för att ha glömt den tjenst ni bevisade mig, är det ej så? Men jag vill bevisa er motsatsen. Det beror blott på er sjelf om jag midt för edra ögon kommer att uppbränna detta förskräckliga bevis på er brottslighet. — Skulle det vara möjligt! utropade grefven. — Jag ger er mitt ord derpå om ni vill lyssna till förnuftets röst. Känner ni er böjd derför? — Huru kan ni tvifla derpå? — Hör då på, herr de Chalais. Konungen vet redan att en komplott blifvit hopsmidd mot mig, han känner dock icke de brottsliga; men det beror på mig ensam att låta honom känna dem. Hvarken ni eller era vinner skola ha någonting att frukta om ni vill. Jag skall blott uppgifva två namn för hans majestät ... — IIvilka? afbröt grefven. — Drottningen och Monsieur. Det är nog att säga er det ingen skall bli straffad, och för att bevisa er att jag ej vill er något ondt skall jag gifva er del at mina