Göteborgsposten – 21 mars 1866, sida 1

— —— — Det är en märklig företeelse, att under det en allmän klagan föres öfver penningbrist och silfrets successiva vandring ur landet (till följd af frihandelssystemet, påstå protektionisterna), så har det blifvit en verklig mani att konstruera brandoch dyrkfria kassaskåp. För vi den gamla goda tiden nöjde man sig med väl jernbeslagna träskåp, af hvilka banken be: gagnade sig, och i dem förvarades mycket penningar. Så kommo jernkistor, som två mar hade svårt att lyfta; äfven i dem trifdes pen ningarne ganska väl. Men så blefvo tunga kassaskåp, som endast med toltmannakrat kunde flyttas, dock icke egentligen på grund af innehållets egen tyngd, en vogue. Dylika skåp anses nu såsom absolut beböfliga inventarier äfven på de aldra obetydligaste affärskontoren, der nästan alls inga affärer göras, och der penningecirkulationen är reducerad till de minsta möjliga dimensioner. Må vi dock trösta oss med att der förvaras stora massor af värdepapper. En vetenskaps-och en verklig affärsman ha nyligen förenat sig om att konstruera en ny sort kassaskåp, som mot eldskada förvaras medelst en ständigt tillströmmande vattenstråle. Deras profskåp har en hel vecka blifvit utsatt för fortsatt eldning; derefter undersöktes skåpets innehåll, och den iakttagelsen blef åtminstone fullt konstaterad, att bemälde innehåll under den långa uppvärmningsperioden hvarken försämrats eller förbättrats. Lacksigillen på några inlagda blanketter hade visserligen smält en smula, men dylika sigiller äro numera icke absolut behöfliga på för öfrigt goda värdepapper. Sedan alltså problemet nöjaktigt lösts huruledes man skall kunna förvara penningar mot eld och brand samt tjufvahand så återstår blott att upptäcka huruledes penningar skola förvärfvas. Derpå arbetar tidningen Dagligt Allehandas chef med samma fyndighet, men icke ännu med precist samma resultat som den frygiske konungen Midas, sonen af Gordios och Kybele. Sedan den s.k. Omnibusen Litt. A. alldeles icke af allmänheten blef så freqventerad som meningen var, och dessutom de fåkunniga betraktade Omnibusens innehåll såsom misstänkt, så afstannade han med sina körslor. Men derefter har Omnibusen nu blifvit försedd med nytt namn (den skall heta Bihang till Nya Dagligt Allehanda. Neutralt område) och med ny inredning i fyra särskilda rum, signerade med bokstäfverna A. B. C. och D. Passagerarnes placering i de fyra rummen förbehåller sig kondukrören uteslutande att bestämma, men i de tre rummen är entråen 15 rdr och i det fjerde 20 rdr. Oberäknadt den qvalifikation som han sjelf beträffande passagerarne närmare bestämt, så kan den möjligen förtydligas genom att citera en aktad jurists karakteristiska indelning af ledamöterna inom en viss domstol i hufvudstaden för flera år sedan. stod han — i fyra slag: i de som stundom både kunna och vilja; i de som kunna, men bj vilja; i de som vilja, men ej kunna; och de som hvarken vilja eller kunna se ut eför normalen för det rätta, eller med andra ord, se en sak sådan den är, men icke annorunda. Det är för den sistnämnda kategoriens passagerare som entråen i den nyinredda Omnibusen är bestämd till 20 rdr, antagligen lertöre att de äro, hvad på polisspråket heter skäligen misstänkta. Men emedan tillloppet just af sådana antagligen blir störst, ir Omnibusens inredning så gjord, att hela lokalen kan af dem tagas i anspråk, hvilket ock är mest inkomstbringande. På den onekligen sinnrika uppfinningen lärer dock icke patent anses behöfligt. En af det konservativa och högkyrkliga partiets tilltagsnaste vapendragare har nyligen lemnat det jordiska, neml. hofpredikanten Angeldorff, sist kyrkoherde i Ahlstad. Det var en besynnerlig sammansättning al egenskaper hos denne man. Jag gjorde hans bekantskap 1846 eller 1847 på en resa till Finland, ombord på en -Åbosump, ty ång