Göteborgsposten – 20 mars 1866, sida 3

andet. Oss föreliggande brel iran Amerika visa i gripande färger, huru ofantlig och betydande den rörelse varit, som under senaste tiden rådt inom den nordamerikanska Unionen, samt gången och förloppet af presidentens kamp mot det extrema partiet inom kongressen. Skildringen häraf är särdeles intressant, såsom hvarje dylik, den der tecknar ett helt tolk i rörelse och lif för något högre, en större sak, än dagens små materiela angelägenhet Hresskrifvaren berättar, att inom Unionen icke rådt en så intensiv rörelse, som sista veckan i Februari, allt sedan fästet Sumter bombarderades år 1861. Presidenten Johnsons beryktade veto mot den af kongressens båda kamrar, senat och representanthus, antagna s. k. Freedmens Bureau Bill var första stöten och har törrådt ett af de anmärkningsvärdaste dragen i den amerikanska karakteren. Genom en af dessa tredliga revolutioner, som endast kunna inträfla i ett sådant land som Amerika (och kanske Sverige) har det radikala partiet blifvit på några få dagar alldeles slaget, och det finnes knappast någon medlem al kongressen, den der anslöt sig till nämnda partis politik, som icke trån sin stat eller sitt distrikt erhållit antydanden, att folket bestämt sig emot honom och skall vid nästa rösta för att han skall stanna hemma. Sevard anade den annalkande faran och vände sig i tid åt den populära sidan; krigssekreteraren Seward var icke snabb nog och hans anhållan om afsked ur kabinettet låg i sista dagarne af febr. på presidentens bord och troddes skola bli antagen d. 4 mars, på hvilken dag presidenten skulle befästa sin fördelaktiga ställning, genom att omorganisera sitt kabinett, utfärda en proklamation, att freden och Unionen äro fullt återupprättade och, hvilket är lika vigtigt, förklara, att de srigifaas byråer skola enl. lagen upphöra med sin verksamhet inom ett år härefter. Den 20 februari kom presidentens vetobudskap till senaten, och de radikala hade då ännu så öfverhand, att de trodde sig skola få ihop den nödiga majoriteten af 23, för att oaktadt presidentens veto, som ej är absolut, göra billen till lag. Det var derför at vigt för presidentens minoritet inom senaten att söka förekomma en omröstning ang. billen, tills senatorn Reverdy Johnson, som för tilltället befann sig i Baltimore, hann anlända och genom sin röst tillintetgöra de radikalas nödiga 33. Man telegraferade till Johnson, som fick telegrammet, just under det han tföravarade något mål inför rätten i Baltimore. Han stoppade telegrammet på sig och rusade till jernvägsstationen; men intet tåg skulle afgå på flera timmar. Johnson visste dock råd. Han sade, hurudan ställningen var, och genast eldades ett lokomotiv upp. Reverdy Johnson steg upp på detsamma bredvid eldaren och föraren och passerade under den församlade solkhopens hurra ut ur stationen. Lokomotivet flög fram längs banan och passerade på 40 minuter den 41 engelska mil (c:a 7 svenska) långa sträckan mellan Baltimore och Washington. Ett par minuter derefter inträdde Johnson i senaten, der han till de radikalas bestörtning asgaf sin röst och dermed slog motpartict. Vetot erhöll således senatens understöd, och Johnson skall för sin raskhet bli attorneygeneral. Följande dagen, d. 21 Febr, spred sig underrättelsen om presidentens seger öfver hela landet och folkopinionens böljor började svalla. Kanoner dundrade, klockor ringde och flera diskuterande församlingar förklarade sig för detta veto. Men törst den 22:dre (Washingtons födelsedag) blef den allmänna jmeningens verkliga ställning riktigt känd. mat var an allmän häcmtidedar lla affärer