Göteborgsposten – 20 mars 1866, sida 1

— —— — —7666——cAOAOAU aäaccaccLL ett kompakt motstånd, ifrigast af dem naturligtvis, som ej gifvit sig tid eller egde förmåga att inse hvarom fråga egentligen var. Anders Gudmundsson, som Fjelf varit fullmäktig i banken, ordade mycket om privatbankssedlarnes stryckning på den metalliska valutan, och derlöre borde ingen sådan sedel fu tilta in i vexlingslnckan. Dessa fraser äro slående i alla bankfrågor. Rundbäck, som, sedan han blitvit direktör vid lånekontoret i Göteborg, plötsligen blitvit en patenterad bankokarl, hade upptäckt hvarfäre förslaget blitvit väckt, neml. svårigheten för privatbankerna att hålla sina större sedlar ute i rörelsen en längre tid; han besinnade naturligtvis icke att denna svårighet alldeles icke blefve afhjelpt om de i riksbanken fingo invexlas. Det tjenade likvisst till intet att Larsson, Lönnberg och Per Nilsson i Espö bemödade sig att reda begreppen, och att Uhr, sjelf bankofullmäktig, visade fördelarne af förslagets antagande äfven för riksbanken. Deras ord, deras på sak kunskap grundade upplysningar, voro sådda på hälleberget, voro slipstenar för den metalliska valutans korsriddare, som voro till antalet 47, och som utgjorde yluralitet. Erkebiskopen meddelade sitt stånd. att man i talmanskonferensen kalkylerat när riksdagen skulle kunna slutas, och kommit till det resultat, att detta ej kunde ske törr än om 10 å 12 veckor och detta i gynnsammaste fall. Antagligen skola representanterna pligtskyldigast beklaga sig öfver sådan tidsutdrägt; men — i tysthet trösta sig dermed att de så deltaga i den stora internationella expositio nen, väl icke såsom utställningsföremål, utan såsom beskådare af densamma.