Göteborgsposten – 19 mars 1866, sida 1

äsfrih. Gripenstedt, hafva sutit, om han ej fort rän farande låge kroppsligen aftärd på sitt plågo läger, men ännu der sysselsättande sig me arbete emellan de svåra sjukdomsattackernDebatten öppnades af öfverstelöjtnan Leijonancker, som efterföljdes af frih. Fleet wood och kapt. v. Kreemer, hvilka alla uta särdeles vidlyftighet förordade den södra li nien. Men de utmärktaste talarne på förmidda gen voro landshöfdingarne Eric Sparre oci Gustaf af Ugglas; den förre talade för, de senare emot Södra linien. Frih. af Ugglas be visföring var vida öfverlägsen grefve Sparres Den senare uppträdde nu som en ifrig vän a den närmaste vägen till brödrariket, ätven der före att denna väg var den billigaste. För öfrigt grundade den ädle gretven sitt votun på en auktoritet, för hvilken han förmälte sig hysa det fullkomligaste förtroende, nemligen regeringen. För tre månader sedan, då representationsfrågan diskurerades, hyste samme grefve ingalunda samma förtroende för nämnde auktoritet. Frih. af Ugglas höll sig till en mängd väl grupperade fakta, och erinrade att den väg, som för ögonblicket synes vara den billigaste, oftast blir i längden den dyraste. Grefve Eric Sparre sekunderades af frih. Rudolf Cederström, f. d. landshötding Oldevig och hr v. Axelsson. Statsrådet Lagerstråle, som talar långt och utan lif, förordade den kungliga propositionen. Då adelns plenum slutade på förmiddagen hade ännu 18 anmälda talare icke haft ordet. I presteståndet var det egentligen biskop Sundberg och prosten Althar, som skiftade hugg. Den förre utvecklade i denna fråga en öfverlägsen talang. Han är obestridligen en af ståndets både utmärktaste och angenämaste talare. Prosten Althar, som förordade Norumslinien, var den förre ingalunda underlägsen i argumentationens styrka, men föredraget var lluti mindre lysande. Han hade i professor Ribbing en kraftig sekundant; biskop Sundberg åter likaledes en i kyrkoherden Otterström, Man väntade och man misstog sig ej deri, att dedatten inom borgarståndet på grund af alldeles speciella skäl skulle blitva den intressantaste. Man visste att de väldiga kämparne Björck och Worn icke delade samma åsigter i denna fråga, utan skulle uppträda som målsmän för olika banriktningar. Striden skulle derigenom erhålla en dubbel betydelse. Man undrade derföre huru dessa begge män, nu på skilda vägar, skulle kunna påakta det intresse, som är nära förenadt med Sveriges första handelsstad. Deras valmän hade skyndat att offentligen gifva dem full handlingsfrihet. Hr Björcks i statsutskottet uttalade åsigter voro redan kända, eller åtminstone att han biträdde förslaget om banans dragande öfver Karlstad. Men skälen för denna mening — dem längtade man etter, särdeles som man visste att hrr Björck och Murn — de begge particheferna i borgarståndet — nu lågo på samma bog. Kardinalmotivet för hr Björcks uppträdande mot Norumslinien var att de vermländska affärerna skulle dragas från Göteborg till Kristiania. Talaren hade uppgjort en vidlyftig kalkyl, hvarmed skulle bevisas, att Sverige på Norumslinien skulle göra en kapitalförlust, stor 10 millioner. — Hr Worn åter betraktade frågan ur statsekonomisk synpunkt. Han hyste alldeles icke någon fruktan för konkurrensen med Kristiania, trodde att den skulle framkalla ett ökadt lif både i Wermlands egen och Göteborgs affärsverksamhet, och han tvekade derföre alldeles icke att gifva sin röst för Norumslinien. Man har mycket funderat på huru dessa begge representanter kunde komma till ett så motsatt åskådningssätt; men man tyckes förena sig derom, att hrr Björck och Wern representerade hvardera ett at två intressen, hvilka begge ha sina anhängare i Göteborg. Den förre — så tror man — var målsman för de minste, men talrikare affärsmännen; den senare åter för de större, men fåtaligare. Jag tilltror mig visst icke att afgöra om en sådan gissning är riktig, om den ens är sannolik, men det vissa är att på samma gång man förvånats öfver att dessa män stått emot hvarandra, så anser man att ingen af dem förbisett det samhälles intresse som de reprezentera. kn företeelse vill jag särskildt framhålla såsom synnerligt anmärkningsvärd och som ett bevis på huru stor splittringen inom borsarståndet är i denna fråga. Det var nemlisen icke blott Göteborgs begge härvarande epresentanter, som hyste stridiga åsigter i ssi fseende på banans riktning; förhållandet var in recist lika med hufvudstadens tio samt Norr-lod öpings och Malmös tverine representanter. li lalfva antalet af dessa städers ombud voro soc ör, och den andra hälften emot Norumslinien. se Jet är således alldeles likgiltigt om dessa 16 fö.