Göteborgsposten – 17 mars 1866, sida 2

såg sålunda ut som om juryn icke skulle kunna undgå att fälla en dödsdom. Allmänna åklagaren inskränkte sina påståenden till att påpeka det olämpliga uti, att vid detta tillfälle visa någon mildhet, ty änskönt en brottslings ungdom eljest bör kunna anses som en meldrane omständighet, kunde detta likväl ingalunda gälla om en förderfvad ungdom. Man borde heller icke låta afskräcka sig af det svänga straff som lagen i detta fall stadgade, lagen hade påbjudit det i samhällets eget intresse. De anklagade hade icke haft någon brist på goda föredömen och hade åtnjutit en god uppfostran, de hade haft full frihet att välja mellan det goda och det onda, och de hade frivilligt valt det senare. Den straffvärda handling, de begått, var ett fritt uttryck af deras tankar, brottet ett resultat af deras föregående lättsinniga lif. Slutligen anmärktes, att det var statistiskt bevisadt, att de flesta brott begås af personer mellan deras 20 och 30 år, hvarföre heller icke några mildrande omständigheter kunde nu sägas vara för handen. Brouillards advokat framdrog till sin klients försvar, att denne blifvit demoraliserad genom sin stysmoders utsväfvande lefnadssätt samt att hans farfader dött af en sjukdom i hjernan, hvilket kunde föranleda till det antagande att Brouillards själsförmögenheter ej heller voro alldeles normala; han påstod dessutom att Serreau var det mora iska upphosvet till förbrytelsen, Brouillard var endast hans meubrotisling. Serreaus försvarare ställde sig på en högre ståndpunkt och anställde en filosofisk betraktelse öfver ändamålet med den lagparagraf, som skulle tillämpas. Man må väl besinna , så slutade han sitt anförande, Satt man, genom att döma dessa barn till schavotten, endast framkallar medlidande med dem, och derigenom förfelas lagens ändamål. Han ville ingalunda förneka riktigheten af principen för dödsstraffet, men han ville endast se den tillämpad på fullvuxna, förhärdade brottslingar, stelnade i brott, som icke mera kunna förbättras; dödsstraffet må icke neddragas i stoftet genom att endast bli en ögonsägnad för massorna. Ett mord begås vanligen i hopp att mördaren skall kunna förbli oupptäckt och gå fri från straffet, och när en person icke hyser ett sådant hopp, underlåter han säkerligen också att begå mordet. Till slut enropade försvararen den kristliga kärleken och sade: Om J nu domen dessa usla varelser till döden skola le dö med en gudsförsmädelse på läpparne. Gifven J dem åter tid att öfvertänka det fasansfulla brott de begått, skola de vändas till sjelfbetraktelser, de skola inse och ångra den rysliga gerning de förösvat. J kunnen döma dem till galtrerna, J kunnen slå dem i bojor, men J bören icke tvinga dem att ovärdiga träda inför den Högstes domstol. Efter en kort öfverläggning mellan juryns medlemmar afkunnades de brottsliges dom. som lydde på tvångsarbete för lisstiden. Domen uttalades utan att de visade det minsta spår till öfverraskning och under det juryn öfverlade, språkade de helt lugnt med hvarandra om de sista dagarnes stormande förströelser. Bland åhörarne ingingos under ransakningen höga vad om de skulle bli dömda till döden eller icke. — —