Göteborgsposten – 16 mars 1866, sida 2

till häftig snöyra. Vägar och stigar äro ånyo igensnöade och trafiken å desamma så godt som hämmad. Dagens poster hafva i anledning deraf uteblifvit. Från Strömstad skrifver Bohusläns Tidnings korrespondent d. 7 dennes: Den maskeradroll. som vintern spelat under nästan alla vintermånaderna, i det han gått iklädd vårens drägt, slutade ändtligen den 24 i förra månaden, då han demaskerade sig och visade sitt bistra, kalla anlete. Sedan dess har kölden varierat mellan 10 och 16 grader och snö har fallit tillräckligt. men alldeles icke för mycket såsom på andra orter. Onekligt är att denna vinter var väl behöflig för landtmannen både för skogskörslor och landtprodukters införande till staden, dit ock dagligen en mängd hafre och ved införes, hvilken senare dock icke särdeles fallit i pris, då björkved betalas till och med 15 rdr och för furu 13 och 14 rdr pr famn. Men denna bedrägliga vår har troligen lockat många af våra sjöfarande på kusten att förtidigt börja sina värf på det farliga elementet och önskligt vore att följande sorgliga händelse blef ensam i sitt slag. För omkring sex veckor sedan inköptes af ett bolag härstädes slupen Svanto Johan, hvilken befraktades från Norge med plankor och bräder. Besättningen utgjordes af kapten Sörensson, en dennes unge son, tvenne gifta svågrar och en matros, således inalles fem man. I Måndags afton ingick den bedröfliga underrättelsen att fartyget under storm och snöyra strandat på kusten af Lässö för omkring 8 dagar sedan. Då folk ankom om bord på vraket befanns ruffen lösryckt från däcket och emellan tvenne på däcket befintliga fastsurrade packlårar fanns hela besättningen tätt hoppackade intill hvarandra — ihjelfrusne. Fartyget är vrak och icke assureradt. Kaptenen, som är bosatt här i staden, efterlemnar hustru och fyra barn. Kaptenens olyckliga enka förlorade här sin man, sin 20-årige son och tvenne bröder. Om uppnåendet af en hög ålder är ett bevis på frisk och helsosam luft å de ställen der man tillbringar sitt lif, så tyckes Strömstad i sanitärt hänseende intaga en framstående plats. Här lefva nemligen för närvarande vid fullkomligt god helsa icke mindre än nio personer, som uppnått den för menniskan vanligen bestämda högsta alder af 80 år. Som detta i ett samhälle af endast 1,900 innevånare verkligen är sällsynt, vill jag nämna dem: Enkefru Christenson 88 år, enkefru Högberg 87, enkefru Dahlblom 84, enkefru konsulinnan Ekman 83, enkefru Holmström 80, mamsell Falk 81 och fiskarcenkan Lisa Hansdotter 84 år. Alla dessa jubelgummor äro i denna stund vid fullkomligt god helsa, men hafva som jag minnes icke mera än tvenne kavaljerer, som de kunna erinra sig från sin ungdom, nemligen kopparslagare Bredberg 80, och fiskaren Petter Lindgren (f. d. landtvärnist) 84 år, ponsionär af fru Carlens fond. — lat AandAalla För att dol