Göteborgsposten – 15 mars 1866, sida 3

affärsmannen återtog: Ni torde ej undra på om jag tolkade detta bref mera som en hotelse, än en bevekande ursäkt. Jag var dessutom sjelf ganska blottställd, och då min gäldenärs uppgifter syntes mig, som under en lång affärsverksamhet vant mig både att betala och fordra betalning på dag, så orimliga, att jag ej kunde sätta tro till dem, så beslutade jag mig för att gå lagliga vägen. Reversen utlemnades och lagsökning skedde. Dermed gick det dock alldeles efter förutsägelse. Först efter 4!(; månad återfick jag mina pengar. Kostnaden, utöfver den ersättning, jag derför tilldömdes, gick till omkring 70 riksdaler, och räknar jag dertill de 40 rdr, jag sjelf fick betala i provision för penningarnes upplånande till honorerande af min egen skuld å förfallodagen, så kostade affären mig 110, säger 110 rdr! Jag hade lånt ut pengarne på 3 månader, och då jag återfick dem om 7!(;, var jag således af med hela räntan och 35 rdr af kapitalet. Obehag och risk räknar jag ej ... Efter denna långa historia såg mannen på mig, alldeles som om han skulle sagt: ni finner ju sjelf att det är en ren omöjlighet att på sådana vilkor låna ut pengar; åtminstone uppfattade jag hans blick på så sätt, och jag stod der en stund svarslös och teg. Medvetandet om att vara både en behållen man och ordentlig i mina törbindelsers fullgörande gaf mig dock snart åter mod, och jag anmärkte: Men min mening var att erbjuda Er en inteckning, framtagande dervid en ganska god sådan i min egendom å dubbla lånesumman. Hör på, min herre! genmälde affärsmannen, utan att ens se på det aktningsvärda dokumentet. En af mina vänner nödgades en gång lagsöka för en inteckning i en landtegendom. Allt gick bra till en början. Auktionsskillingen betäckte fullkomligt fordran och efter ett år, — här log mannen igen, — skulle det blifva liqvid på landskansliet. Vid liqviden väcktes emellertid anspråk på bättre rätt för en annan fordran, och härom uppstod nu process, som gick ända till kungs. Min vän vann likväl hela vägen och ändtligen skulle han få lyfta sina pengar. Men när det kom till kritan, fick han blott kapitalet och ränta till den dag, då liqviden först skolat ske å landskansliet, d. v. s. han förlorade ränta på sitt kapital under hela tiden processen räckte och den medtog 14 månader. Hvad han utomdess förlorade på affären i oersatta kostnader känner jag ej. Jag hade med en viss pinsam känsla afhört början af denna nya historia, men vid den öfverraskande upplösningen intogs jag af förargelse ötver vårt besynnerliga lagväsen och utbrast ofrivilligt: Ja, det är ju alldeles förb—! Men hvem tog räntan på pengarne medan processen varade; På affärsmannens ansigte återkom härvid det der försmädliga leendet, men han svarade dock endast: det vet jag inte och min vän sade ej heller om han derom frågat vederbörande. Å ingendera sidan upptogs vidare föremålet för mitt besök, och sedan vi utbytt några reflexioner i allmänna ämnen, skiljdes vi åt under ömsesidiga, ehuru något stela artighetsbetygelser. Summan var emellertid att jag förblef ohulpen, och detta var så mycket harmligare, som jag ej i ringaste mån sjelf förskyllat det, utan var ett oskyldigt offer för ett förhållande hvarom jag förut ej haft någon aning. Affärsmannen ansåg uppenbarligen hvarje landtbo såsom en, den der hade privilegium på att saklöst kunna krångla med siua kreditorer så mycket han behagade. Och säkerligen är det många i hans ställning, som af samma anledning fattat för princip att icke låna pengar åt någon jordbrukare, åtminstone ej under andra vilkor än som hålla dem skadeslösa för det ätventyr de löpa, och att dessa vilkor måste blitva betungande är ju ej heller mycket att undra på. Härat är påtagligt att vår lag, eller den tillämpning, som deraf äger rum, huru mycket den än må synas gynna den skuldsatte landtmannen, i stället skadar honom genom att försvaga hans kredit, och att något i detta hänseende behöfver tillgöras för att stärka den enskilde kapitalistens förtroende för honom. Gifvet är nemligen, att med all önskvärd lätthet att erhålla stående lån, qvarstå likväl alltid för landtmannen, såvål som för andra producenter, bebofvet att tidtals erhålla dylika på kortare tid, men han kan ju ej hoppas att få detta behof på billigare vilkor athjelpt, om man ej lagar så, att den som lånar honom äfven i nödfall med lagens biträde kan återfå sina penningar på någorlunda bestämd tid och tramtör allt utan förlust. Jordbrukare.