Göteborgsposten – 15 mars 1866, sida 3

der Clv dCceClrlhHtulmn, 1999 (111 1000, Har 06 solkningen i Förenta Staterna stigit 35 proc. och välståndet 125 proc. —— 2 X X 2 X x 221. — En sak att också tänka på. Till Red. af Göteborgs-Posten. Under den alltjemt fortfarande penningenöden på landet har man ganska mycket och vidlyftigt afhandlat orsakerna till densamma och lämpligaste medlen för dess afhjelpande. Förslagen i sistnämnda hänseende gå gemenligen ut på att bereda landtmannen nya tillgångar på billigt kapital och äro så tillvida bra, men då med förverkligandet af desamma till dato gått ganska trögt, kunde det kanske löna mödan att något närmare, än som hittills skett, undersöka om inga hinder ännu förefinnas för redan befintliga hapitalers tillflytande till jordbruket i vidsträcktare mån än nu sker. Ins. tror att i afseende härå återstår åtskilligt att önska, och får till stöd för denna sin åsigt åberopa en mindre angenäm tilldragelse ur sin enskilda erfarenhet, som han nu går att berätta. I början af sistlidne Juli månad befann jag mig i behof af en i förhållande till min affärsställning temligen obetydlig summa, hvil-! ken jag dock saknade alla utvägar att kunna anskaffa. I min förlägenhet kom jag att tänka på en affärsman i Göteborg, hvilken kände mig och, efter hvad jag visste, förut hade hjelpt en at mina bekanta å en annan ort, som kommit i knipa. Med full tillförsigt att lyckas, anträdde jag dertöre resan och inställde mig vid framkomsten hos mannen, som mottog mig förbindligt och, sedan jag framfört mitt ärende, på ett ganska artigt sätt förklarade att han kände min vederhäftighet och mycket gerna ville tjena mig, men lät mig likväl förstå att det vore förenadt med någon svårighet, eftersom han behöfde sina pengar åter på en bestämd dag. Det föll mig ej in att denna betänklighet afsåg hvad den efter ordaförståndet innebar, utan tagande för gitvet att meningen var, att på en omväg låta mig förstå att han fordrade någon uppoffring å min sida för den erhållna tjensten, inföll jag genast, att jag ganska väl visste att landtboar i allmänhet måste finna sig vid något hårdare vilkor, än lånesökande på platsen, och att jag med tackamhet underkastade mig att betala den provision eller ränta han ifrågasatte. Jag erfor dock af mannens förklaring att han visserligen fordrade den provision, som var allmänt gängse, men för öfrigt menat precist hvad han sagt, och jag kunde då ej svara annat, än att jag naturligtvis finge finna mig i att blifva lagsökt om jag å förfallodagen mankerade honom. Min man drog härvid på munnen och genmälde: Åh! något sådant kan ju ej komma i fråga; men annars är det det ledsamma med lagsökningar på landet, att man aldrig tår slut på dem och att de medföra omkostnader, som man ej får ersatta. Jag skall berätta er hvad som nyligen händt mig i en låneaffär. Jag hade lemnat en person upp i landet (det var ej svårt för mig gissa att han menade min bekante) 2,000 rdr, hvilka bordt återbetalas d. 1 sisu. Januari. Före förfallodagen skref jag för säkerhets skull och påminde om liqvid, emedan jag behöfde penningarne till infriande af en samtidigt förtallande vexel. Svaret blef en lång klagovisa öfver den svåra tiden, åtföljd af en begäran om anstånd. Jag erinrade då min gäldenär tillbaka att tiden var lika svår för mig, som för honom, att jag, i törlitande på att han vid förfallotiden skulle betala, iklädt mig sjelf förbindelser, som förföllo på samma tid och som jag måste honorera på dagen för att ej skada min kredit, samt att jag fördenskull, om han mankerade mig, försattes i den ledsamma helägenheten att nödgas lagsöka honom. -Med nästa post erhöll jag till svar detta bref; — se här, läs sjelf! Han räckte mig dervid ett å pulpeten liggande bret, som befanns vara af detta märkliga innehåll: .... torp d. 26 Dec. 1864. H, Hr Grosshandlare! Estimerade af d. 22 d:s har kommit mig tillhanda och finner jag deraf med ledsnad att Tit. icke vill lemna mig det begärda anståndet på två månader, utan hotar med lagsökning. Jag tår bekänna att det vore mig särdeles oangenämt om våra vänskapliga relationer skulle slutas på sådant sätt, men då Tit. ej vill vänta, nödgas jag underkasta mig det behandlingssätt Tit. kan för godt finna. Jag vill likväl upplysa att Tit. ingenting vinner med stränga åtgärder, emedan jag, enligt lag, får åtnjuta mycket längre anstånd, än jag satt si fråga. Jag har nemhigen rådfrågat mig hos en sakkunnig och han underrättade mig, att en person som lagsökes först får fjorton dagars tid att förklara sig, samt att det sedan åtgår 3 eller 4 veckor innan utslaget blifver färdigt nå landekansket och så har befallningsmannen