Göteborgsposten – 15 mars 1866, sida 1

grundval i den djupa längtan efter att komma till ge menskap med Gud, ett löfte om målets ) ernående. Man kan beklaga en sådan förvillelse, men mai måste på samma gång akta samvetsfriheten och öfver tygelsen, hvilka fordra sin rätt ... Och skulle prinses san fortfarande sasthålla vid sitt beslut, sin tro på dei grekiskt-katolska kyrkans företräden framför vår kyrka då bör och måste man låta henne fara, och ändocl bevara hoppet. Men annorlunda ställer sig saken, om — och de är ju en reflexion, som ej kan tillbakavisas — öfver gången från den ena bekännelsen till den andra, såson så ofta skett bland oss syndiga menniskor, skulle bl ansedd blott och bart för en formsak, hvilken ej ha med det egentliga hjertelifvet att g Man räsonnerat ofta sålunda: Tron i hjertat beröres icke af allt de yttre, således ioke heller af detta utvärtes, att han med munnen och under en viss högtidlighet a äger den tro som är hjertats, och bekänner sig till en annan, son icke är hjertats, och så sedan deltager i en för själer främmande kyrkas gudstjenst och bruk — dermed förlorar man ju icke sin egen tro; den kan man mycket väl behålla i hjertat och ändock låtsa som om man hade en annan. Ty tron är endast en hjertesak. Att en ung prinsessa utvärtes ansluter sig till sin furstlige brudgums trosbekännnise, om det är nödvän digt, för att förbindelsen må i allmänhet komma till stånd — det är blott en form utan vidare betydelse, hvaröfver man icke bör uppresa sig, ja, det kan anses vara i sin rätta, högre ordning, det kan i föreliggande fall ske både af hänsyn till hjertat, som väl icke bör förlora sin kärlekslycka på grund af en skrupulös betänksamhet gentemot en sådan utvärtes sak (trosafsägelse), — och af statsskäl, på det prinsessan må kunna skaffa sin faders tron ett stöd, ja, om man så vill, det danska folket en stark förbundsvän i den mäktige envåldsherrskaren på ryska tronen. Jag säger icke, att denna tankegång varit och är rådande på högre ort. Det vet jag icke. Men då det råder mycken förvirring bland personer, som likväl vilja vara kristna, i afseende på denna sak, är det icke ur vägen att påpeka det alldeles förvända och förderfliga i denna tanke. Således, prinsessan skulle kuuna med godt samvete, med höjd panna, höjd icke blott mot menniskor, utan mot Gud, låta sig öfverföras till den grekiskt-katolska kyrkans lära, och så med hand och mun lofva att vara den bekännelsen, den läran, den kyrkan trogen till sitt sista saliga slut, skulle kunna göra det i Guds och menniskors när aro, åkallande (man säger: i det utvärtes) dem till vittne, och så djupt i sin själ gömma den tanken: allt, hvad jag här gör, säger och svär, är blott en tom formalitet, jag tror det icke, — jag blir qvar vid min gamla tro, fastän jag inför Gud och menniskor (i det utvärtes) lofvar att öfvergifva den och följa den nya, som för mig är falsk. Det skulle hon kunna göra och likväl i sitt hjerta vara luthersk kristen! Men, säger man, är det icke opassande, att göra en sådan sak, som är en enskild själs enskilda sak, mellan henne och hennes närmaste, mellan henne och Gud, till föremål för offentlig diskussion? Den hör inom familjekretsen, och det är ju en gammal och vä! grundad fordran på den naturliga takten, att lemna familjelifvet i fred för den kalla och ofta hårda behandlingen i pressen. Jag böjer mig fullkomligt för denna sats i dess allmänlighet. Men här känner jag djupt, att det förhåller sig annorlunda. Ty för det första är det ett alldeles offentligt och folkhistoriskt faktum, att den ryska statskonstens högmod och brutalitet gentemot alla andra afscenden fordrar ett sådant omenskligt offer al den unga qvinnosom skall hafva lyckan och äran att komma in i nämnda fursteslägt, utan att dock, såvidt man vet, i ersättning erbjuda ett liknande offer, då en af slägtens igna furstinnor förmäler sig med en man af annan rosbekännelse. Det är ett offentligt brott mot nenskligheten, som ligger i denna grundsats, hvilken lock står i samband med hela den ryska uppfattningen f allt menskligt, som måste krossas eller utplånas till örmån för den asiatiska principen; men just derför warje gång denna offentliga grundsats träder fram, ordrar erkännande, skall mötas offentligen af ett enmåle deremot från menskligheten, som uppreser ig lika mycket på sanningens som kärlekens, på andens om hjertats vägnar mot en sådan fordran, för hvarje ng den vill ånyo göra sig gällande — — — — Jag vill ej orda mycket om, huruvida den är rofull och lyckobringande för Danmark, denna förindelse mellan en prinsessa af vårt konungahus och en ryske tronföljaren, Äran vilja vi draga ett streck fver, isynnerhet om hon skall köpas med den fö rdmjukelse, att brudgummen så föga aktar sin ruds själ och hjerta, att han ovilkorligt fordrar af enne en förnekelse i hennes högsta och djupaste anelägenheter. Och hvad lyckan för Danmarklangär, tall det bli ett gäåckadt hopp, om man väntar Pa Men i så fall skulle man väl icke låta sin bekännalga hara daraf Ana att aärtaneban .