Göteborgsposten – 15 mars 1866, sida 1

E — ——— ———— en Skandinavisk autochthon; och när anden kom öf ver honom i en samling af folk från nordens trenn a lånder, förnyades på sitt vis ett gammalt under: hvar sjoch ett folk tyckte honom tala sitt eget tungomål r Till talare var han född; och han var en sådan, at 3 Sverige ägt få så stora att uppvisa. Väl har det släxte som hört Wieselgren och Svedelius tala, hört fyn tidigare och mera efter koustens reglor fulländade tal men ingen har så, som han, maktat att gripa åhoIrarne med hela styrkan af sin personlighet. Inger ii har till den grad, för att begagna en cireroniansh liknelse, lyckats att lemna gadden efter sig i de sår han stungit. Ty han meddelade icke blott, hvad han tänkt; utan i och med detsamma sade han ut, hvad han innerst var och kände och ville. Han var i full besittning af talarekonstens lilla hemlighet — som synes för många så kallade talare vara en stor hemlighet — nemligen, att endast det, som kommer ifrån hjertat, går fram till hjertat. Det enda skrank, som kunde sättas för den väldiga — man kan gerna säga — naturkraft, som urladdade sig i hans tal, sattes af hans eget lynne. Det vållade, att han aldrig blef den gamle, segersälle talaren. Han ville hvar gang liksom kämpa sig till de riddarsporrar, hvilka ryktet längesedan fästat vid hans häl. Man kunde se, att han beständigt spelte om igen den oförgätliga scenen ur sin ungdoms drama: den starke, okände ynglingen som brottades med Gud och verlden om välsignelse och om ett namn. Sålunda bibehöll han som talare alltför länge och alltför mycket sin första karakter af den mest lysande debutant. Han väckte hos oss så ofta tanken på hvad vi läst om den nittonårige Hortensius och om dennes första uppträdande på Roms forum. Der har, utan tvifvel, ett icke mindre imponerande föredrag gjort sig gällande, och en dylik mäktig stämma ljudat: der liksom hos Thomander utgöt sig talet i en ström af snillrika tankar, liknande eldregnet från en syrverkeripjes. Men det var annat, som Thomander kunde gifva oss. Och i sjelfva verket gaf han oss det alltid med. Men vi, som hängde vid hans mun (pendebamus ab ore loquentis) — vi voro så oförnöjda — och sjelf hade han förvant oss — att vi icke så högt uppskattade den, hvars snilleglöd satte allt omkring oss i en magisk belysning, som den, hvars djupa lissersarenhet kunde slå gnistor ur vår egen själ. Derför satte vi ojemförligt större värde på Thomander som predikant, än på Thomander som talare. Just derlör, att han var så stor talare var han en oförliknelig predikant. Man känner dock honom icke i sistnämnda hänseende om man blott läst honom. Hvad han författat, är blott utkast af studier, hvilka hau nästan aldrig predikat, eller, om han det gjort, för tillfället helt och hållet omsmält i det muntliga föredragets glod. Thomanders tal från predikstolen kom aldrig så till oss som i dessa tryckta predikningar: beräknade, finslipadt och duggande. Det föll som ett störtregn öfver de själar, som törstade efter Guds ord. Hans åhörare märkte nog, det icke var homiletiken, utan ett honom och dem gemensamt andligt behof, som ledde gången af hans föredrag, De märkte att han icke talade såsom de fariseer och skriftlärde, utan i kraft af hvad han kände och hade genomlefvat. Och han kände, mer än de fleste, det underbara skaparens verk, som kallas menniskohjerta, i hvilket, likasom i magneten, sammankopplats krafter, de der oiörsonligt sträfva åt motsatta voerldar. Och han kände det ord, som ensamt har makt att mellan dessa krafter stifta endrägt. Thomanders djupaste lärdom hade sin rot i denna enfaldiga barnalära, som — man säge hvad man såga vill — förblir klaven till himmelens och jordens systemer. Häfstången för hans verksamhet, både som predikant och talare, är att söka i detta enda nödvändiga. Det uppbar hans hela menniska; och föll han någonsång. lyfte det honom åter. Den blick, som han så focryckt vände mot det enda som är allt, förekom oss ralva i sig ett visst något af mystiskt hänförelse; och nan bör icke förgäta, att Tuomander var ganska förecen med den mystiska litteraturen, och att ett af lans första arbeten var att till vårt språk öfverflytta mystisk skrift. Han stirrade på denna enda punkt, a att det stundom gick honom liksom Saulus, när cuna vardt bländad: med öppna ögon såg han intet s il hvilket bibelställe mäster Eckhart har fogat förlaringen: dö er got sach, dö sach er allin dine als in nicht (då han såg Gud, så såg han allting som itet). Densamme som såg allt så lervande och kune framställa allt så åskådligt för sin omgifning, han )reföll stundom, i sin mot evigheten rigtade second ght, som om han ingenting såg. Detta lifvet samt ed alla dess vigtigasto förhållanden och angelägeneter, var honom då ett intet eller — hvad utan tvifel var mindre välbetänkt af honom — endast något itt skämta öfver. Det var vid dylika tillfällen mängen knappt trodde siua öron och förvånades öfver ett oerhördt sjelfsvåld. Mången förargades och gick ort, smädande Thomander såsom osörbatterligt lättnnig. Han sjelf hade troligtvis ingen annan känsla ? hvad som skett, än att han hade välgrundad rätt t vara glad, och att han för tillfället låtit sin glädäder. Han tänkte nog icke synnerligen på hela ken, som från början till slut varit honom ett intet.