Göteborgsposten – 13 mars 1866, sida 2

— Nej, era aningar äro riktiga, jag är säker derpå, jag känner det; och jag värderar langt mera dessa få ord ni nyss uttalat än allt det smicker man sedan i går afton slösat på mi — Jag förvirrad, stammade Renaud, öfver den ytterliga frihet jag tagit mig — Hör på, sade Gaston plötsligt i det han närmade honom och fattade hans hand; ni är kanhända min enda vin. Dessa ord hade blifvit uttalade så lågt att ej de Puylaurens kunnat höra dem. Renaud bad om tillstånd att få draga — Jag har, sade han, några angeli ordna, jag ber ers höghet .... — Det är nog, afbröt Gaston, infinn er denna afton hos hans majestät. Under tiden gär jag att rådgöra med grefve de Loissons och storpriorn i Vendome. Renaud gick. Då han satt ioten på gatan, andades han lättare. Hvad betydde för honom dessa politiska agitationer, för honom hvars hjerta endast klappade för hans kärlek? Skulle han väl ha tagit del i dessa händelser om han ej hoppats att derigenom finna medlet att närma sig Blanche genom att skaffa sig ett namn? Sedan alltför länge hade han varit aflägsnad från henne, och ödet hade fört honom för långt från den väg hvilken skulle leda till det mal han eftersträfvade, för att han ej med välbehag skulle dröja vid tanken på denna kärlek som mer än allt annat kom hans hjertas strängar att vibrera. ig tillbaka. a affärer att