Göteborgsposten – 13 mars 1866, sida 1

AA sjelf för några år sedan ifrigt aspirerade en, tjenstebefattning inom postverket, och som just derföre nu borde insett, att den stora och vidt utsträckta reformen inom postverket måste medföra dryga utgifter. Mindre anmärkningsvärdt var häradshöfd. Isbergs anfall på poststyrelsen; det skedde, om jag ej allt för mycket bedrager mig, ingalunda derför att den stränge herren precist ville krossa poststyrelsen, utan fastheldre för att visa de blifvande valmännen i Norrteljetrakten, hvilken utomordentligt modig man han är och huru lämplig han är att blifva underhusledamot. Det är denna blick in i framtiden, dessa krumsprång på styf och slak lina, med och utan balancerstång, som förbrylla mer än en af de nuvarande representanterna. Konstitutionsutskottets dechargebetänkande är nu ändtligen justeradt. Hvarje ord i detsamma har blitvit vägdt på guldvigt. Man hade ytterst svårt att blifva ense om slutomdömets formulering, men det förslag dertill, som af grosshandl. Wern föreslogs, blef till sistone godkändt såsom innehållande just det, som man ville hafva sagdt. För öfrigt är betänkandet i stilistiskt afseende alls icke märkligt, men det är ej heller en lätt uppgift för sekreteraren, att, såsom här var fallet, tjena två herrar till lags. Den 10 Mars. Det kostade på, skall jag säga er rent ut, att nödgas försaka Friskytten på Kongl. teatern och m:ll Harling, för att min pligt likmätigt afhöra debatterna i borgaroch bondestånden i går afton. Der stöptes inga frikulor, der rullade ingen eldvagn öfver scenen; men hett var der med besked, dock icke på grund at diskussionernas liflighet. Borgarståndets lagfarne män behandlade åtskilliga lagfrågor: de illitterata rådmännen voro lugna åhörare, och de, som lugnade sig med att rättvisan har sin gång dem förutan, hade ej aktat nödigt att komma tillstädes. Förslaget om vägars och broars underhåll expedierades utan allt bråk, och undervisningen vid elementarläroverken blef ofulibordad. I bondeståndet gick det lifligare till. Dannemännen voro topp rasande öfver det sätt hvarpå statsoch ekonomiutskottet löst frågan huru staten i fredstid skulle öfvertaga vissa munderingspersedlars underhåll. Många talare uttalade en vemodig klagan öfver de talrika onussar, som tryckte rusthållarne; med armåförvaltningen ville de alls icke ha att skaffa — och så blef förslaget ogilladt. Vidare ordades mycket i lagfrågor, dervid stora sympatier uttalades för lindriga processkostnader, och i konseqvens härmed var belåtenheten stor med revisionsskillingens afskaffande, dock befarade en skåning att Högsta domstolens ledamöter skulle ökas.