Göteborgsposten – 12 mars 1866, sida 1

Han rodnade starkt och begaf sig omedelbart til henne. Kanhända skulle han bättre tyckt om ifall hertigin nan ej gjort någon förberedelser utan frågat honom rak på saken. Grefven hade nemligen god tid att bereda sig på hertiginnans anfall. Då han inträdde i hennes rum, fann han henne vid glädtigt lynne, klädd i en förtjusande morgondrägt, mer förledande och mera skön än han någonsin sett henne vara. Han återfick förtröstan och hopp. — Nåväl, min bästa grefve, utbrast hertiginnan i glädtig ton, vi ha gjort en misslyckad affär på morgonen! — Ack! ja, madame. — Och tror ni ej att man kan härleda kardinalens bortovaro från någon hemlig orsak? — Jag är okunnig derom. Hvarföre gör ni mig denna fråga? — Emedan jag misstänkte att ni skulle kunna besvara den? — Huru så? frågade de Chalais något förvirrad. — Var ni ej i går hos kardinalen? — Det är sannt, svarade grefve de Chalais i det hans förvirring tilltog då han fann att hans besök på Petit-Luxembourg redan var kändt. — I hvilket ändamål var ni hos hans eminens? — Jag hade ej något annat ändamål än det som redan hundra gånger förut fört mig dit. Likväl måste jag bekänna att jag i går hade en biafsigt, nemligen att afleda hans misstankar, ifall han kunnat fatta några sådana.